Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1856, sida 1

Dock, hvarför skulle jag försöka beskrifva ett qvinligt väsende, som med sitt oändliga och förtrollande tjusningskraft ej låter beskrifva sig, utan blott förnimmas, och som i det första ögonblick, det företedde sig för mina ögon, syntes mig såsom ett sändebud från Gud? Jag hade nyss anropat honom, och det förekom mig, som om han sändt denna qvinna, för att sprida ljug i det mörker, i hvilket min själ var försänkt. Också var den verkan, denna himmelska uppenbarelse utöfvade på mig, ett lugn, en själens frid, cn andens friskhet, som jag då minst väntat, men bäst behöfde.j . Hon närmade sig mig några steg. Och besvarande min stumma vördnadsfulla helsning, sade hon med en röst, som barmonierade med den välgörande känsla, hennes åsyn framkallat, och lät mig förgäta alla verldens bekymmer och sorger: — Jag ber om förlåtelse, mylord, om det tyckes er, såsom om jag lockat er hund från er, men han kom af sig sjelf och gjorde mig sällskap på min morgonpromenad genom skogen. Hvad jag svarade, vet jag icke mer; men ju längre jag såg henne och talade med henne, desto mer vek det bittra förflutna tillbaka för ett huft närvarande; och härunder närmade jag mig, kanske utan att veta det, hennes fordna boning, ty det var ... miss Ellinor, mr Grahams dotter, som jag så oväntadt träffat i skogen. (Forts.)