Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 augusti 1856, sida 1

hushålls-sällskaper och enskilta personer arbeta med aktningsvärd omtanka på skogshushållningens ordnande och befrämjande, ehuru det stora problemet, huru detta skall ske, ännu är långtifrån löst. Svårigheten ligger deruti, att en reform i detta hänseende måste ske snart och bära skyndsamma frukter, innan det onda tagit öfverhand — innan t. ex. jernvägarne möjliggöra skogarnes utrotande på ställen af landet, hvilkas läge bitintills i någon mån skyddat dem för spekulationen. Man anser sig derför ej kunna vänta, tilldess en bättre anda och bättre insigter hunnit sprida sig hos massan af den jordegande befolkningen och denna sjelfmant riktar sin uppmärksamhet på och inser nödvändigheten af sina dyrbara skogars rationella skötsel och vård, icke blott för sin egen, utan ock för kommande slägters välfärd. Men då man således försöker att på en gång bota ett sekelgammalt samhällssår, stöter man på nya svårigheter och betänkligheter, isynnerhet derigenom, att en skogs-lagstiftning, hvars påbud måste upprätthållas genom serskilta statens embetsmän, ej kan åvägabringas, utan att göra farliga intrång på den enskilta egendomsrättens område. En lagstistning, hvars ändamål vore att sätta vår trävaruhandel utanför verldsmarknadens inflytande, vore skadlig och i längden omöjlig. Frågan är ej heller om att på detta sätt rädda återstoden af våra skogar: det gäller deremot att söka förekomma den allmänt rådande misshushållningen med dem, en misshushållning, som dels grundar sig på okunnigheten om deras vård och värde, dels föranledes af en groft egoistisk snikenhet, som upposfrar framtiden för en ögonblicklig och personlig fördel. Meningen är med ett ord att tillse, det en af våra hufvudsakligaste exportkällor ej må utsina och att de nödvändigaste vilkoren för vår jords bördighet ej må förstöras. Huru olyckligt skogens utrotande inverkar på denna, är upplyst af vetenskapen och bekräftas af erfarenheten från andra länder. Vi vilja här meddela tvenne exempel derpå, hemtade det ena från den nordligaste, det andra från den sydligaste delen af vår verldsdel, nämligen från Island och Grekland. Island hade i fordna tider betydliga barrskogar och egde, oaktadt sitt nordliga läge, en talrik befolkning, som genom blomstrande åkerbruk och boskapsskötsel befann sig i en ovanligt förmånlig materiel belägenhet. Dess nuvarande utseende är ett helt annat. Sedan skogarne blifvit utrotade, har odlingen af de förut vanliga sädesslagen blifvit nästan omöjlig, och jordbruket inskränker sig till odlingen af potäter, rofvor och några köksvexter inom små obetydliga täppor. På hela ön finnes icke ett större träd; endast barrbuskar och dvergbjörkar kunna numera trifvas bland dess kala klippor. Med undantag af kustdelarne, träffas för öfrigt knappt ett spår till vegetation, och ön i sin helhet erbjuder en hemsk och sorglig anblick, destomer som man ej kan glömma, att den i fordna tider var blomstrande och ett hemvist för rikedom, vetenskap och poesi. Försök till nya skogsplanteringar hafva misslyckats. Folket, som förr utmärkte sig för helsa och styrka, är nu småvext, sjukligt och hemsökes ofta af svåra farsoter. Också befinner sig folkmängden i ett långsamt, men oupphörligt aftagande. Att skogsförstöringen i hög mån medverkat till denna bedröfliga förändring, är allmänt antaget, ehuru den väl icke får anses vara den enda orsaken, utan sådane äfven sökas i klimateriska förändringar och andra telluriska förhållanden. Hvad Grekland beträffar, finna vi i Herrman Heltners Griechischen Skizzen följande högst anmärkningsvärda ställe. Sedan han framställt detta lands tröstlösa materiella be