Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 augusti 1856, sida 1

met, utan att se på min broder, den jag, jag visste icke hvarför, började att misstänka. I detta ögonblick föllo de första matta strålarna af den uppgående månen in uti mitt rum och belyste berättarens bleka och ädla anletsdrag. Han sortfor: — Jag måtte hafva sett mycket bekymrad ut, ty då jag trädde ut ur min faders slott och gick igenom parken, der jag just mötte de tjenare, hvilka förde mina resesaker ifrån prestens upp till slottet, helsade dessa vördnadsfullt på mig, då de hört hvem jag var, och betraktade mig deltagande och medlidsamt. Jag inträdde ånyo till presten — men här måste jag säga er ett par ord om denne man, som är en af de ädlaste och dygdigaste menniskor, jag träffat i mitt hi. Robert Graham var yngre sonen till en utarmad Baronet och hade, såväl af böjelse, som af nödtvång, bestämt sig för presteståndet. Mild och vek till karakteren, men fast och manlig i sina beslut, då de väl kommit till mognad, hade han med passionerad ihärdighet egnat sig ät studierna. Hans böcker och hans studier, i förening med en passion, hvarom ni sedan skall få veta mer, voro de enda band, hvilka fästade honom, den oskyldige, fredlige och förnöjsamme mannen vid litvet. Jag ser honom ännu i andanom framför mig — lång, mager och blek, men mild och vänlig; han gjorde ett så behagligt intryck, att när man såg honom, mäste man glädja sig, när man hörde honom tala mäste man älska honom. Han bodde i ett gammalt jagtslott, som var inredt åt honom och låg midt uti den stora skog, som omgaf min faders slott; när man stod utanför hans dörr, kunde man se baksidan af den stora och gamla bygg