Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 augusti 1856, sida 1

I I I I I I a — 2 deri kunde omfatta två prosterier och dom Sagor. Detta förslag hänsköts af K. M. till kammar-kollegium, som 1820 afgaf ett afstyrkande utlåtande deröfver. Derpå anbefaldes samtlige landshöfdingar att efter inhemtande af vederbörande konsistoriers, civilmyndigheters och menigheters yttrande i ämnet, aigifva betänkanden öfver så väl de hinder, hvilka kunde möta förslagets utförande, som de utvägar, hvilka kunde sinnas tjenliga att öfvervinna svårigheterna. Detta tyckes hafva erfordrat en ganska lång tid, ty först tugutva år derefter, eller år 1842, kom ärendet till I slutlig föredragning inför K. M., hvarvid förklarades, att frågan icke för närvarande erfordrade någon ytterligare åtgärd. Af de myndigheter, som yttrat sig öfver nämnda förslag, hade visserligen en del ansett de svårigheter, som skulle möta dess verkställande, vara så betydliga, att detsamma ej kunde tillstyrkas; men likväl hade företrädesvis i de orter, der den administrativa indelningen är mest oregelbunden, såsom i Örebro, Skaraborgs, Linköpings och de Småländska länen, så väl konsistorierna som landshöfdinge-embetena i det hela yttrat sig tillstyrkande, emedan de i början med förslagets utförande förenade olägenheterna i deras tanke öfvervägdes utaf de förmåner, som för alla tider skulle härflyta af en sådan i ett sammanhang företagen förändring. Granskar man närmare de anförda olägenheterna, finner man dem äfven icke större, än att de, för det stora ändamålets vinnande, borde åsidosättas. Den väsendtligaste olägenhet, som skulle blifva en följd af företaget att jemka den civila indelningen efter den ecklesiastika, ansågs nemligen i allmänhet vara den rubbning, som deraf skulle uppstå uti fördelningen af vissa med den förra förenade rättigheter och skyldigheter för jordegarne, såsom delaktighet i allmänningar, väghällningsoch skjutsnings-skyldigheter, underhåll af tingshus o. s. v., hvarjemte anföres den minskning, som derigenom skulle förorsakas i vissa embetsmäns årliga inkomster, och det ökade besvär, som för dem, hvilka hade kronotionde och hemmansräntor sig anslagna, skulle uppstå derigenom, att somliga tiondeeller räntegifvare flyttades från ett län till ett annat. Man ser blott häraf, hvilka svåröfverstigliga hinder möta öfverallt i vårt land vid administrativa förbättringars införande, hinder, hvilka visserligen icke anas af dem, hvilka högljuddast klandra styrelsen för försummelse i detta fall. Man borde dock vara något billig härutinnan, utan att vi dock för vår del tro, att man bör låta afskräcka sig af sådana olägenheter och svårigheter, emedan då aldrig någon mera omfattande, samhällsnyttig reform kunde komma till stånd i hvilken riktning som helst, ty ingen sådan kan genomföras, utan att flerfaldiga olägenheter uppstå genom rubbning i förutvarande förhållanden. Ett ännu mera genomgripande förslag till en regelbunden administrativ indelning väcktes 1522 af komiterade till reglering af rikets styrelseverk. För att bereda den enhet, ordning och kraft, som med en väl inrättad landtregering åsyftas, ansågo nemligen dessa komiterade nödigt, att ej blott den invecklade indelningen blefve förändrad och afpassad efter lokala förhållanden, utan ock att hvarje pastorat, härad och län blefve arronderadt, och att hvart län, så vidt möjligt vore, finge sin civila, militära och ecklesiastika chef bosatt i midten af länet. Denna framställning har ej ledt till någon påföljd. När en gång ett statistiskt embete kommer till stånd, vilja vi hoppas, att frågan skall komma att höra till dem, som verkligen icke kunna