Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 augusti 1856, sida 1

— Men några dagar derefter lugnade jag mig, då mitt raseri gaf vika för eftertanken. — Det var inte något skäl att upphöra att bevaka er och att anse er .varaktigt och fullkomligt återstäld — man vet, att en vulkan ofta slumrar under blommor. Det gifves ett periodiskt raseri, liksom det öfverhufvud gifves periodiska sjukdomar, hvilka, skenbart botade, ånyo bryta löst af en eller annan anledning, som inte engäng behöfver stå i förbindelse med första orsaken till sjukdomen — och ni har måhända haft anledning att någon annan gång visa er motsträfvig, häftig, passionerad ursinnig . ...? — Ja, ja, det har jag haft — jag blef ursinnig liksom hvarje ädlare natur måste blifva, då den ser sig behandlad som en galen hund och belagd med band och bojor — hade jag inte rättighet dertill? — Jo, det hade ni, men äfven läkarne hade rätt uti, att göra den oskadlig — förlåt äfven mig denna jemförelse — hvilken lik en galen hund tycks vilja bitas; det var till och med deras pligt, ty de handlade enligt sin öfvertygelse och sitt samvete. Liksom nu edra läkare voro öfvertygade om att de handlade till er egen fördel, då de lade er i bojor, likaså fortfor ni sjelf att styrka dem i denna öfvertygelse, derigenom att ni satte er emot deras tillgöranden. — Men, min vän, de hade kunnat öfvertyga sig om, att de uppgifter, som förde mig hit, voro falska; de hade kunnat komma mig med förtroende till mötes, liksom ni gjorde, de hade kunnat fråga mig, huru är det möjligt att .... Han teg och besinnade sig, liksom hade en annan plötslig tanke hindrat honom att fortsätta. Jag försatte mig in uti den tanke, som trängde sig på honom, i det jag frågade: