Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 augusti 1856, sida 1

— Då ni uttalat er öfvertygelse att jag, ehuru jag befinner mig bland dårar i ett dårhus, inte är vansinnig, så säg mig för Guds skull, hvarför anse mig mine läkare för vansinnig, och kan det finnas någon ursäkt för deras handlingar? Eller måste jag antaga, att de antingen äro dumhufvuden eller skurkar? — Det är en fråga, sir, hvars besvarande visserligen är oändligt svårare för mig, än den förra, svarade jag, men kanske torde det äfven härvidlag vara mig möjligt att skilja skenet ifrån verkligheten. De, läkarne nemligen, äro säkerligen hvarken dumhufvuden eller skurkar, och jag finner, ja, jag påstår och kan bevisa — att — — IIvad? ropade han med andlös stämma. EAtt de inte kunnat handla annorlunda. — Hvilka? — Läkarne. — Ack! gör det, gör det — fort, fort! och jag skall hjertligt tacka er liksom för mitt nya andliga lif, äfvensom för besparingen af min — hämnd. — — Ni betänker inte, min vän, sade jag genast, i hvilket tillstånd och med hvilka anmälningar nisannolikt kommit hit. Kom ni af er sjell — jag menar frivilligt — eller blef ni hitförd med våld? — Med våld, med våld! utropade han, med oemotständligt våld — bunden till händer och fötter. — Vid Gud! huru kan ni föreställa er, att jag låter kufva mig af en ringa makt, då det gäller kropp och själ? — Och ni gjorde motstånd — inte sannt? frågade — Af alla mina krafter! svarade han nästan triumferande, jag gaf dem tillräckligt att göra. — — Då är det inte underligt, aldeles inte underligt, att man ansåg er för vansinnig.