Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1856, sida 1

smyckad och solbelyst. Man kan ej se nägot mera fridfullt, stilla och behagligt än denna stad. Badgästernas antal är flera tusen, mest af de högre och högsta klasserna. Vår kronprinsessa uppehöll sig der för tillfället, men var ej till seendes. ÅÄf alla tyska badorter lärer Ems vara den stelaste; också syntes det, som om lifvet derstädes rörde sig i ovanligt tråkiga och högtidliga former. Allt såg så fruktansvärdt förnämt ut. IIvarföre skola dumma faconer så prosaisera bort en af de skönaste idyller, som naturens Herre diktat! Ett stycke söder om Coblenz ligger det iörtjusande Stolsenfele, tillhörigt konungen af Preussen, som med uppoffring af flera millioner furstligen slösat, för att till slott sörvandla de gamla ruinerna af samma namn. Allt är återstäldt i sitt ursprungliga skick; tinnar, torn, murar och vallar, allt påminner om riddartidens lif och byggnadssitt. Slottsrummens möblering och anordning ärotroget hållna i samma stil. Det är som trädde man ini en förgången verld. Med en liten smula fantasi försätter man sig lätt till de tider, då ståtliga riddare och förtjusande borgfröknar befolkade de sköna gemaken. Utom vanliga kungliga rum förevisas här en mängd saker af historiskt intresse, t. ex. den sabel, Napoleon bar i slagtningen vid Waterloo, Blichersg värja Åc. c. Från de af murgröna och vinrankor ända upp till spetsarne beklädda tornen och utsprången har man en dräplig utsigt. Det är nya taflor, evigt nya och likväl desamma taflor, som man i dessa herrliga trakter sett hundrade gånger, men ändock ej ledsnar att se och ej tröttnar att beundra. Förbi städerna Boppard, Goar och riddarborgen Rheinstein, af prins Friedrich af Preussen återstäld till sitt fordna utseende och riddartidens glans, kommo vi till staden Bingen, vid foten af ett högt pyramidformigt berg, på hvars spets ligga ruinerna af det gamla slottet Klopp, der man ännu visar de fängelserum, der den otacksamma Henric IV höll sln fader fången. En gammal man förevisade ruinens märkvärdigheter. I en fönstersmyg hade den gamle anbringat en colsharpa; hon klingade ljufliga toner genom det ohyggliga nästet, som stod der dystert och hemskt, en svag qvarlefva från mörka och kärlekslösa tider. En utfart till fots gjordes till den heliga vallfartsorten Rochus-kapellet, prydt med en af skalden Göthe skänkt altartafla. vid foten af den kulle, der detta kapell är uppfördt, öfverraskas man af en ruin, ej ifrån årtusenden tillbaka, utan från i fjol. En enfaldig menniska, som eger detta slott, har låtit uppföra det i ruinstil. Iden är ju originel nog; murarslefven kan således på några år uträtta, hvad tidens tärande hand först efter århundraden förmår åstadkomma. En annan egare skulle af en gifven ruin hafva gjort ett slott; vår forntidsman började i annan ända. Då man passerat byn Ridesheim och slottet Johannisberg, tillhörigt gubben Metternich, vidgar sig utsigten mer och mer: vinbergen upphöra för en stund och de mera prosaiska potatisoch sädesfälten intaga deras rum. Ännu en timma, och vi se slutligen de höga och ståtliga tornen uti den Storhertigliga Hessiska staden Mainz. Mainz är i många fall on präktig stad, såsom förbundsfästning välsignad med 8 å 10 tusen österrikiska och preussiska soldater. Dess nära tusenåriga domkyrka är en vördnadsbjudande byggnad, prydd med en stor mängd märkvärdiga grafvårdar, bland hvilka den öfver meistersångaren Heinrich Frauenlob, död 1318, upprest för mnågra år sedan af damerna i Mainz. Tänk hur lycksg C—WH NA HÅ Mm 0 0 — 8