Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1856, sida 1

— —— —— —————7 per, och jag har djupt beklagat hans sorgliga öde. Han hade förut varit mycket rik, men användt sin förmögenhet endast till fördel för sin systers barn. Systern sjelf hade blifvit olyckligt gift, lefde uti ett bedröfligt förhållande med sin man och hade många barn. Under en resa till Amerika erfor han på vägen, att ett stort hus, hos hvilket han hade nästan hela sin förmögenhet stående, gjort bankrutt. Detta var ett åskslag för honom, som blott lefde för vetenskaperna och för att uppfostra sina olyckliga systerbarn. Redan i Amerika var han nära att förtvifla. Då han återkom hem och erfor hela vidden af sin förlust, dukade han under för sitt öde och ble: kort derefter förd till St. James. Han var af alla de närvarande den, som för ögonblicket var sitt tillfrisknande närmast, och efter öfverläkarens önskan skulle han spela hertigen af Kent. Vid hans sida satt en besynnerlig menniska, som bildade en sällsam kontrast till honom. Han var lång och mager och satt ständigt i en spetsig vinkel, i det han nemligen kastade venstra benet öfver det högra och sammanknäppte händerna öfver knät. Hans ansigte framställde någonting mumieartadt, kindbenen voro långt utstående, och det mörka håret nedföll oordentligt öfver hans panna. Ilan skulle spela narren, och han var verkligen liksom skapad dertill. Förut hade han varit skollärare i Manchester, der han blifvit gift med en Xantippa, hvilken plågade honom så länge, tills han förlorade förståndet. När han framsträckte sin långa hals, såg han högst pusslustig ut och liknade en stork, under hvilket namn han också gick och gälde ibland de vansinnige. Efter honom kom en ung, ganska vacker, men tydligen mycket fåfäng man med svart hår, mustascher och polissonger, hvilket allt han skötte mycket om