Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1856, sida 1

—— —— — — ————— var olyckligtvis en af desse. Pjesen gafs. Då Hamlet första gången framträdde, spelade han med en sådan smak och säkerhet, att han hänförde publiken till liudeliga bifallsyttringar. I detsamma gör han en vändning på kroppen, — och plötsligt utbrister hela huset i ett skallande gapskratt. Förskräckt ser han sig omkring åt alla sidor; men vid hvarje vändning han gör, blir löjet starkare och allmännare, och öfvergär slutligen till det mest bacchanaliska jubel. Det återstår för honom intet annat att göra, än att taga sin tillflykt bakom kulisserna; men äfven der emottages han på samma sätt; hans tankar börja att förvirras; han vet ej mer sjelf hvad han gör, utan inrusar ånyo på scenen. Här emottages han återigen med ett formligt tjut, och en gäll stämma ropar till honom: Akta piskan! Mekaniskt tager sig den förtviflade Hamlet i nacken och får fatt i en tjock af halm flätad piska, som man på behändigt sätt fästat vid hans nacke. Den olycklige ynglingen står liksom träffad af blixten; derpå störtar han ut från theatern, ilar hem utan att kläda om sig — och förlorar förståndet. I detta tillstånd kom han till St. James, der hans öde snart blef bekant, och der han gick och gälde under namn af Hamlet. Nu var har så godt som botad, och man hade utsett honom att spela Edgar, hvartill han passade förträffligt. Bredvid denne satt en äldre man med uttrycksfullt ansigte och ett behagligt yttre, som ingaf förtroende. Han var en förnäm man, en baronet, hvilken hela sitt lif endast sökt rikta sitt vetande och rest verlden omkring, hvarigenom han förvärfvat sig detta älskvärda sätt, som man endast genom umgänge med den fina och bilåade verlden kan tillegna sig. Under mitt vistande i St. James fattade jag stor tillgifvenhet för denne man, ty jag lärde att högakta honom både för hans uppförande och hans kunska