Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1856, sida 1

— ECr — glans, ryckningarna i hans muskler upphörde — han tycktes blifva svag och vackla — jag såg mig hastigt omkring för att se efter om ingen lurade på oss — lyckligtvis såg och hörde jag ingen — och i det jag understödde honom med båda ar som ett barn, som ännu icke kan gå, förde jag den olycklige ynglingen till en bänk i grannskapet. Knappt hade han satt sig der, förr 1 medvetandet, som han tycktes hafva förlorat, åter inde, och han paminte sig nu hvad det var, som försatt honom i detta f liga tillstånd. Ilan upplytte hutvud t och såg på mig med en obeskrifligt mild, nästan bedjande blick; derpå hviskade han: — hort — fort — skynda dit upp! sök att få veta hvem hon är, huru gammal — hvarifrån? För Guds skull, fort, fort! Han stötte mig nästan ifrån sig; jag sprang allt hvad jag förmådde igenom trädgärden, ilade uppför trappan, stötte nästan omkull de tvenne första dörrvaktarne och kom till det betecknade rommet i qvinnoslyg:-in, just i detsamma som en af uppasserskorna framträdde till den qvinliga skepnaden vid fönstret och tilltalade henne. I handen höll hon en sedel, som jag vid första ögonkastet fann vara den förut omtalade nationaltaslan hvarpå de nyanländes namn och förhillanden upptecknades. — Tillåter ni ett ögonblick? sade jag. Jag skall genast återlemni den. Qvinnan betraktade mig förundrad, men gaf mig papperet, ty hon visste hvem jag var. Jag ilade, så fort jag kunde, åter ned i parken, der jag säg honom ännu sitta på samma bänk, der jag lemnat honom; han steg upp, så snart han fick sigte pa mig, och utsträckte armarne emot mig. — Här, här, ropade jag, är hennes namn och allt hvad ni önskar vetal