Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1856, sida 1

a föra sina slafvar till sådane områden, som genom sin naturliga beskaffenhet visar slafveriet tillbaka, nämligen Californien och Nya MVexico, men gaf dem i ersättning tillfälle att upprätta fyra nya slafstater i Texas. Den sista punkten i nämnda kompromiss är den om förrymda slafvar. Desse voro förut räddade, då de lyckats fly in på en fri stats område; kompromissen har afskurit dem denna utsigt och gifvit söderns bekanta slafjägare ruttighet att med väpnad hand och, om de så finna för godt, med sina blodhundar eftersätta rymmarne, hvarhelst desse befinna sig, på fritt område eller ej, och förbundets tjenstemän äro skyldige att bistå dem på jagton. Nordens befolkning får således finna sig uti, att söderns män hvarje ögonblick kunna störa deras hemfrid och såra deras ädlaste känslor. Det vapen, nordens målsmän togo i anspråk till slafveriets bekämpande, nämligen unionsregeringens rättighet att i frågor af allmän vigt inblanda sig i de serskilta staternas förhållanden, har blifvit vändt mot dem sjelfva, och söderns slafegare, som skreko så förfärligt mot denna princip, finna den nu alldeles riktig, så snart den blott Användes till deras egen förmån. Ehuru missnöjde synas de norra staterna en tid hafva trott, att denna tvungna och i sig sjelf så kränkande eftergift skulle blifva den sista; de funno gig i handhafvandet af den barbariska lagen, litande på kompromissens upphofsman och på Massachusetts store talare, Daniel Webster, som försäkrade, att denna åtgärd kunde betraktas som en definitiv lösning af slafverifrågan. Men denna definitiva eftergift var knappt aftvungen de fria staterna, förrän det blef fråga om att organisera territorierna Nebraska och Kansas. Intet var enklare än detta, och ingen stridighet kunde väl uppstå derunder mellan norden och södern, ty det fanns en unionslag, känd under namnet Missourikompromissen, som förbjöd slafveriets införande på områden belägna vester om Mississippi och norr om 354 . Territorierna Nebraska och Kansas, som ligga norr om nämnde breddgrad, voro följaktligen befriade från den ohyggliga institutionen. Men söderns förkämpar inom kongressen framkommo nu med en af de vanliga hotelserna beledsagad fordran, att Missourikompromissen skulle upphäfvas eller, såsom de fiffigare uttryckte sig, revideras till öfverensstämmelse med Clayska kompromissen. Taktiken lyckades, en del af nordens representanter gåfvo efter och Miasourikompromissen upphäfdes i trots af Hales, Sevards och den amerikanske Demosthenes, Theodor Parkers, ljungande protester, i trots af abolitionisternas rop, som samlades kring sin ledare Gerritt Smith till ett stort möte i Syracus och antogo en hotande hållning. Ännu är ingenting förloradt, tänkte norden; enligt Clays kompromiss skola innevånarne i ett territorium sjelfva bestämma, om det såsom fri eller slafegande stat skall upptagas i unionen; folket i Kansas får nu sjelf afgöra, om det vill hafva slafveriet ibland sig eller ej, och hvad oss beträffar, skola vi göra allt hvad vi kunna till frågans lyckliga lösning. — Det gällde nu att skaffa en majoritet för sina åsigter, och en ordentlig täflingsstrid af alldeles eget slag uppstod nu mellan abolitionisterna och södern: begge partierna bemödade sig att befolka territoriet, de förre med fria arbetare, de sednare med slafegare. Södern hade fördelen af grannskapet, abolitionisterna af en fastställd organisation. Med oerhörda uppoffringar lyckades desse att rikta en så betydlig invandringsström till Kansas, att de tycktes hafva segern vunnen, då den afgörande tiden var i annalkande. Den stora majoriteten af Kansas innevånare visade sig ifrigt abolitionistiskt sinnad, och en lagstiftande förne och gossarne och derpå de gifta qvinnorna och