Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1856, sida 1

den nu ernått en styrka, som synes oöfvervinnerlig. För att riktigt bedöma denna strid, bör man ej förgäta, att södern kämpar för ett materielt intresse, norden för en idC. Häruti ligger en stor betydelse och härigenom får striden ett ökadt intresse. Hvilken än dess slutliga utgång blir, och till huru många svagheter än norden härunder gjort sig skyldigt — ett är visst och det är, att de norra staternas intelligenta och sedliga befolkning genom detta oegennyttiga, med tunga materiella offer förenade uppträdande inom skranket såsom en riddare för mensklighetens sak är en af de vackraste företeelserna i vårt slägtes häfder och länder Pilgrimernas afkomlingar till en evig ära. Man må ej tänka sig deras intresse för slafveriets afskaffande såsom härledande sig från ett slags sentimentalitet; tvertom, i norr såväl som i söder, i öster som i vester, med ett ord öfverallt inom Förenta Staterna finner man hos de hvite och icke minst hos de ifrigaste abolitionisterna en till det otroliga gränsande fördomsfullhet mot den afrikanska racen och den färgade befolkningen i allmänhet; blodstoltheten går så långt, att enhvar, hvars utseende förråder ett om än al— — drig så aflägset ursprung från negerracen, är ogerna sedd i de hvites samqväm och aldrig kan påräkna en tjenstebefattning eller ett embete, som är förenadt med heder och förtroensende. De norra staterna lifvas till striden af samma känslor och tankar, som förde Mistress Stowes penna, då hon skildrade onkel Toms lefnad och lidanden; de afsky slafveriet såSom en skamfläck för menniskoslägtet, en vanheder för den stora demokratiska republiken, och frukta det såsom ondt, hvilket till slut måste undergräfva den republikanska friheten. Hvad som bidragit till slafstaternas framgång i den politiska striden mellan dem och unionens norra stater, äro dessa sednares samvetsgrannhet och deras fruktan för unionens upplösning (en hotelse, som proslafveristerna alltid föra på tungan). Denna fruktan rättfärdigas genom den hos hvarje gedigen Yankee befintliga kärleken till sitt fosterland och förhoppning om dess framtida storhet och höga verldsbestämmelse, hvilken blott kan förverkligas genom enighet och sammanhållning. Af sådane ideer och betänkligheter låta ej söderns män besvära sig; bomull och slafvar äro för dem allt, och för en fri import af negrer skulle de ej tveka att uppoffra sina republikanska institutioner. För icke länge sedan försäkrade en af sö— gnhnhlrttitt — derns tidningar, att slafstaterna, trötte vid de abolitionistiske ulfvarnes tjut, hellre vilja lyda under ett så hyggligt fruntimmer som drottning Victoria eller någon annan europeisk monark, än under en i näsan talande Yankeepresident. Dessa ord må betraktas som ett tomt skräfleri, men säkert är, att en sådan tanke aldrig skulle blifvit nedskrifven och tryckt i en af Nordens tidningar. Också hafva de förnämsta familjerna i södern intet republikanskt att brås på. De koloniserades ej, såsom Nya England, af puritanska demokrater, utan af hugenottiska adelsmän och förnäma engelska katoliker. Deras favoritfantasi är att likna sig vid medeltidens riddare, som från sina borgar herrskade öfver lifegne bönder, såsom de på sina plantager öfver negerslafvar. De norra staterna hafva handlat såsom de i unionens intresse borde, men nu hafva de uttömt alla medel och kunna ej gå längre i sina eftergifter utan att begå ett sjelfmord. Allt har vändt sig till de södra staternas fördel, och man kan säga, att det nu är de, som bestämma republikens öde. Den ryktbara kompromiss, som bär Henry Clays namn, beröfvade dem visserligen tillfället att öfver?