Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1856, sida 1

Jag såg tydligen, att direktören, läkaren och flera af de närvarande lärarne och embetsmännen voro i högsta grad förvånade, ty de gafvo hvarandra bliekar, hvilka tydligen läto första, att de icke riktigt visste hvad de skulle säga eller tänka. Deras förlägenhet blef ännu större, då åhörarne, tvertemot reglorna vid inrätiningen, applåderade och tilljublade honom det ljudligaste bifall, sedan han slutat. I detta ögonblick såg jag på öfverläkaren; denne hade redan på mig fästat sin blick, som förrådde hans förlägenhet och inre rörelse, liksom väntade han ett betydelsefullt ögonkast från mig. Jag måste le; detta tycktes såra honom; hans ansigte antog ett hånande, obehagligt uttryck, som jag hittills icke upptäckt hos honom; men jag förändrade icke min lugna min, utan tillhviskade honom i vänlig ton, i det jag lutade mig intill honom: — Saledes tror ni, att dessa vansinniga menniskor inte hafva röst? det ser dock verkligen ut, som om mr Sidney vore man för att kullkasta theorien om de sympatetiska förhållandena emellan hjernan och strupen — jag önskade, att jag hållit vad mer er! — Den spetsbofven! svarade han hviskande, jag vill slå vad, att han hört hvad jag sade, och att han nu sjungit blott för att kompromettera mig. Så mycket är således säkert, att det gilves undantag ifrån regeln. Säledes var denna konsert, som på ett så värdigt sätt börjat med det vackra orgelspelet och slutat så lysande med den hänryckande sangen, och det intryck jag mottagit, icke blott tillifredsställande, utan så upplyftande, att det vida öfverträffade min förväntan. Medan den öfverspänning, som ännu herrskade ibland äbörarne, saktade sig, talade anstaltens föreståndare