Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1856, sida 1

—— — att tillstå det för hvarandra, att utom oss herrskade ett mörker, som vi icke kunde beherrska eller genomtränga. Vi vände oss om och lyssnade vid dörren. Den öppnades långsamt — en af sjukvaktarne i därhuset sträckte hufvudet försigtigt innanför dörren — han märkte oss, drog sig hastigt tillbaka, men sade i detsamma med sin barska stämma: — Jag ber om förlåtelse, sir, men — badet är färdigt. Med dessa ord stängde han dörren. Den vansinnige från S:t James såg på mig, likasom jag på honom. En slöja, ett melankoliskt leende drog sig öfver hans uttrycksfulla ansigte — han släppte mina händer och sjönk tillbaka på en stol, som stod tätt bredvid honom. — Jaså .... jaså! mumlade han. Derpå steg han upp och sade med nästan tonlös stämma: — Således inte ännu! — förlåt, sir, men man har funnit för godt — hvilket jag glömt — att ordinera ett störtbad för mig redan i afton, för att sålunda ingifva mig den tröstande öfvertygelsen, att jag ännu inte kan undvara deras — omsorger. I morgon således, eller i öfvermorgon, som ödet vill, eller som Gud vill .... kom blott! Med ljudlösa steg gick han igenom det yttre rummet, och jag följde honom mekaniskt. Ute i korridoren stodo tvenne uppassare och väntade på honom; han slöt sig tyst till dem, utan att genom den ringaste rörelse förråda sitt själs-tillstånd. Utan motstånd gick han med dem utför trappan — offret följde sina bödlar.