Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1856, sida 1

— a EEE se en ålderdom, tryggad åtminstone för brist och armod, torde ingen tjenstemannaklass vara så vanlottad, som landtmäteri-corpsen. Att ingen annan har en helsa och krafter mera ansträngande tjensteutöfning, lärer ej kunna bestridas, lika litet, som att aflöning och utsigter för framtiden på intet sätt svara deremot. Sedan landtmätaren i statens tjenst blifvit i ordets egentliga mening utsliten, är han ej en gäng berättigad till pension, utom på allmänna indragnings-staten, men vilkoren derföre, 65 års ålder och 40 tjenstår, äro sådane, att hågst få hinna komma i åtnjutande deraf, åtminstone ej länge dermed belasta statsverket. På hemställan af åtskillige corpsens chefer, ibland hvilka herr öfverdirektören och riddaren Falkman nitiskt och välvilligt utmärkt sig, har Kongl. Maj:t visserligen uppfordrat Rikets Ständer, att behjerta landtmätarnes beklagansvärda ställning, dock tyvärr hitintills utan tillfredsställande resultat. Orsaken härtill kan ej gernå förefinnas i annat, än en falsk föreställning om andtmätarens verksamhet. Då både regering och dolk började inse, att rikets bestånd och förkofran tterst hvilade på jordbruket, men att svenska joren, ehuru rikligen lönande sin odlares möda, icke nde lemna deremot svarande afkastning, så länge rdbrukaren hade sin egendom styckad i mindre ter, oftast på betydligt afstånd från hvarandra, och iri beslöto, genom då utfärdade skiftesförfattningar, illvägabringa en snar och genomgripande förändring, var det under dåvarande förhållanden ej möjligt, att genast uppsätta en personal med den underbyggnad och bildning, som annars varit önsklig. Kanhända måste t. o. m. medgifvas, att flertalet af i landsorten stationerade landtmätare voro i saknad deraf, och den naturliga följden blef, att corpsen ej kunde vinna nägot serdeles anseende. Ehuru anspräken på kunskaper och skicklighet blifvit under sednare tider betydligt stegrade, har den fordna opinionen om corpsens låga ståndpunkt ej i jemna steg dermed hunnit förändras, hvilket måste antagas såsom orsak till den ringa framgång alla framställningar rönt, som åsyftat en förbättrad ställning för desse, mer än andra vanlottade tjenstemän. Att en förändring häruti är både af behof och rättvisa påkallad, derföre tala många skäl. Utom det kanske ej minst vigtiga, att den, som handhafver jordbrukarens dyrbaraste intressen, sjelf bör vara i en ekonomiskt oberoende ställning, för att ej på något sätt låta inverka på sig — en frestelse torde hända svår nog för en tjensteman, nedtryckt af fattigdom och bekymmer — är landtmätaren för sin utkomst helt och hållet beroende af allmänhetens förtroende, samt helsa och krafter, att genom träget arbete kunna detsamma bibehålla. Om det hittills varit honom möjligt, att under nuvarande författningar, och nästan år från år stegrade fordringar, åtminstone, som man säger, kunna lefva, låter detta sig icke mera göra, såsom tidsförhållandena nu gestalta sig; än mindre har han utsigt, att aflägga något för äldre dagar, då krafter och arbetsförmåga svika, åtminstone är han betagen all möjlighet, att äfven med den sparsammaste hushållning åt efterlefvande maka och barn kunna efterlemna något, då från tjensten oskiljaktiga mödor och ansträngningar ät honom bäddat en för tidig graf. Utan lön på stat, utgår hans aflöning i form af arfvode, hvarå sista gången taxa upprättades år 1834, eller för öfver 20 år sedan. Priset på de fleste lefnadsförnödenheter är sedan dess i allmänhet fördubbladt. En förhöjning af arfvodestaxan är således af behofvet oundgängligen påkallad, och långt ifrån orättvis, äfven med fästadt afseende å deras billiga fordringar, som en sådan förhöjning skulle komma att drabba. Då jordbrukaren skördar vinsten af landtmätarens verksamhet, och numera kan afsätta sina produkter till dubbelt pris emot fordom, tillskyndas honom hvarken förlust eller orättvisa derigenom, att landtmätaren erhaller en mot hans arbete någorlunda afpassad aflöning. En annan sak bör härvid ätven tagas i betraktande, nemligen den är från är ökade bristen på skicklige medhjelpare, och såsom en följd deraf drygare aflöning åt desse. Sedan numera studentexamen fordras, för att såsom elev vinna inträde vid landtmäteri-staten, egna sig derät, af lätt förklarliga skäl, ett jemförelsevis mot fordom ringa autal ynglingar. Den som med heder genomgått studentexamen, och ytterligare skulle ega tillgang att vid general-landtmäteri-kontoret i Stockholm undergå föreskrifven auscultants-examen, med en kostnad af minst 1000 rdr, har mera lockande banor för sig öppna, än landtmätarens, der försakelser och mödor äro gitna, utkomst och framtida oberocnde under nu förevarande förhållanden mer än osäkra. Då härtill kommer, att enligt nu gällande, kanske mindre väl beräknade stadganden, landtmäteriauseultant efter endast 3:ne ärs tjenstgöring eger söka befordran, att såsom vice kommissions-landtmätare på egen hand verkställa förrättningar, äfvensom att vice kommissions-landtmätare numera utan svärighet erhalla tillständ att begagna examinerade medljelpare, något som förr högst sällan beviljades, följer klart, att den ordinarie kommissionslandtmätaren kanske dubbelt mot fordom mäste betala det biträde, hvaraf han oundvikligen är i behof — ofta till och med ej är i stånd att på hvad vilkor som helst erhålla, hvilket ännu ytterligare är ett skäl till förhöjning i nu gällande taxa.