Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1856, sida 2

:0000c 2 — n ((äUHUL 7 VÄSER 4?7 8 Pvatt med kloka och energiska anordningar söka gå jemna steg med den tilltagande rörelsen, för åstadkommande af lättnad, beqvämlighet och fortkomst i varutrafiken, såväl för semottagare som afsändare, vilja, genom en oförklarlig liknöjdhet, nära nog förqväfva det commerciella lif, som här utvecklat sig, trots den vanvårdnad det af dom fått och fär röna. Tiden torde således vara inue för litet hvar, som nitälskar för vår stads förkofran, att taga bladet från munnen och yrka på ett bättre sakernas ordnande, hvartill i första rummet hör sammansättningen af vår drätselkommission med dess spiritus rector, hvilken auktoritet, utom mycket annat, man har att tillräkna det nu öfverklagade förhållandet med kajanläggningen. Ins:n anhåller att en annan gång få återkomma till denna angelägenhet, då mycket än återstår att dervid anmärka. Intill dess torde han få vara Anonym. Telegrafdepesch. HAMBURG d. 30 Juli kl. 10,32. Narvaez har återvändt till Paris. S:t Sebastian d. 28: Inga nyare underrättelser från Saragossa. — Drottningen har i egen person hemförlofvat parlamentet. Trontalet bekräftar, att tvistigheterna rörande Centralamerika blifvit på ett tillfredsställande sätt bilagde. — I dag har härstädes grnndlagts en privatbank med ett kapital af 20 millioner mark. BETE NN NR OLE AR nfU. eee-eie. 2e an LUr. eet sacol om kreaturs misshandling. Rörande detta ämne, som icke minst är att behjerta i vår stad, der djurplågeriet utgör en nära nog daglig syn, läses i Tidskr. för Sv. Landtbruket följande helsosamma erinringar: Vande sedan barndomen att se våra husdjur, särdeles dragare, misshandlas, och att aldrig hafva hört omtalas, att någon derföre blifvit antastad, har intrycket af det värnlösa, lidande djuret förlorat mycket af sin kraft, och der kraften mattas — den må vara känslans eller viljans — der följer liknöjdhet i spåren. Hvem skulle väl annars utan rörelse kunna se dessa flämtande häst-skeletter framjagas med nästan ständiga piskslag och en bringa så bruten, att selen, hela sidan utefter, omedelbart gnager i det blodröda köttet; eller se under oket ett utmärgladt oxpar, som länge vacklande af trötthet och svält, slutligen dignar till jorden af mattighet, endast för att skoningslöst återupplifvas till verksamhet, ofta nog med slag af en gärdesgårdsstör, eller med en tagelsnärt, den grymheten utstyrdt med hvarjehanda knutar, blykulor eller smänubbar, för att göra riktig effekt. Man säge ej, att denna skildring är öfverdrifven och sällsynt, den visar sig tyvärr i verkligheten på hvarje landsväg och vid värbruken på åkerfälten i många socknar. Huru äfven de välfödde dragarne ofta handteras, till exempel vid sjukdomsoch marknads-tillfällen, eler under inflytelsen af dryckenskapslasten, olynnet och okynnet, är tillräckligen kändt. Ar sinnet ej nog härdadt, för att utan rörelse åse alla dessa uppträden, vid hvilka man ofta lika mycket måste förundra sig öfver djurens förmåga att uthärda, som öfver plågarens tålamod att plåga, hvad har väl, under närvarande förhållanden, äfven den rättänkande, då han ej är ägare till djuret, att göra dervid? Sjelfva medlidandet kan endast tiga och beklaga, ty det finnes ej inom vårt kära fädernesland, som hos andra bildade nationer, någon lagstiftning som skyddar djur. I England t. ex. pliktfälles vårdslösheten, om ett hästkreatur står utan täcke en timma i kölden, och cj längesedan läste vi i tidningarne, hur till och med ett förnämt fruntimmer i samma land dömdes till 50 Pund sterl. böter för misshandlingen af en pony. I Sverge deremot kan egaren saklöst låta sin häst frysa och svälta ihjäl, ja till och med piska den till döds utan ansvar. Och ej nog härmed, man måste äfven täla, att fremmande misshandla djuren. Det finnes nemligen prejudikater, som visa, att hvem som helst på allnränna landsvägen kan rappa upp andras dragare, huru mycket man behagar, blott de, i strängare mening, ej skadas eller göras obrukbara; och vid rättegång derom frikännes djurplågaren, under det egaren, som (då lämpligare tillrättavisning ej hjelper) handgripligen vill värja kreaturen, pliktar för vägafridsbrott ). Djuret är säledes icke endast värnlöst emot egarens misshandling, utan äfven till en del under egarens omedelbara skydd, och i sanning kan man häpna öfver så mycken orättvisa och otacksamhet emot en skara varelser, som träla hela lifvet igenom för att tillfredsställa så många af våra behof och på gamla dagar låta offra sig till vår spis. Funnes det blott en lagstiftning, som tillät hvem som helst att anklaga djurplågaren, vid alla tillfällen då man med 2:ne vittnen kunde styrka tillämpningen af en omensklig behandling, så skulle, enligt vär öfvertyelse, väckelser nppstå, som snart skulle öfvervinna , pF oseden. Den vältänkande skulle lifvas att beifra en sak, för hvilken han såg sig istånd att någonting kunna uträtta, och barbaren sjelf, at hvilken man ej kan förutsätta andra impulser än dem, som ingifvas af egennytta och fruktan, skulle, manad till besinning, hejdas i sitt dåd — och djuret, liksom dess vårdare, skulle så småningom komma till ära ibland mängden. Nu måste, hos råare sinnen, liknöjdheten för martyrerna i ladugårdarne vara stort, och att det verkligen så är visar bland annat följande exempel, af hvilka det första åtminstone är att anse som en slags opinionsyttring i ämnet. Det bodde nemligen för några år sedan i vårt grannskap en bonde, som I HA . RR 2 -— 8e April-häftet, sidan 101 och noten derunder,