Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1856, sida 2

förvärfvat sig en viss ryktbarhet som djurplägare. Hans misshandlade hästar — verkliga sinnebilder af allt djuriskt elände — sågo vi ofta för forvagnen, liksom egaren sjelf, sittande på framstammen deraf med ett stycke af en gärdesgårdsstör i handen, och redan på afstånd hörde vi af de dofva slag, som med det hårda tillhygget utdelades på de sargade hästknotorna, hvilket möte vi hade att vänta. I sina kurer, när de arma djuren voro sjuke, förnekade sig den hårdhjertade mannen icke heller, och då en gång : en häst besvärades af ett ymnigt utslag, öfverdrog han de många såren med tjära, hvarpå han sedan tände eld. Hästen dog af behandlingen, och ehuru kuren liksom bondens mångåriga grymheter voro allmänt kända, senterades saken så litet, att mannen, i stället för en välförtjent anklagelse, på en allmän sockenstämma beviljades ett sammanskott till inköpandet af ännu ett offer, hvilket lyckligtvis blef det sista, emedan bondens tilltagande fattigdom kort derefter satte en gräns för en så förfärlig eganderätt. En annan bonde i orten, som, af hämndkänsla hos en granne fick ett trekantigt köttstycke skuret ur låret på sin lefvande häst, var, ehuru försedd med ej obetydliga anledningar till bevisning, nog liknöjd och flat att ej upptaga målet, äfven derföre, att han ansåg sig ej kunna påräkna någon synnerlig skadeersättning )). När sådane oerbörda grymheter utöfvas och opåtaldt få passera, eller, när de kunna lagligen åtalas, så vidt vi känna, endast straffas med skade-ersättningar, och sjelfva nidingssättet ej afses, då synes det vara skäl att midt i bildningens tidehvarf göra något allvarligt för utrotandet af det mest obarmhertiga liknöje och missbruk och den gröfsta uraktlåtenhet, som någonsin kan komma menskligheten till last. . Må man ej ursäkta sig med allmogens vanliga rättfärdigande, att frågan endast gäller vosjäliga kritter; ty det svaret af de maktegande, med själ begåfvade menniskorna, likasom den blott passiva tanken på djurens tysta lidanden, lägger till skulden endast några förebråelser mer. Det är af landtmännen, hvilka stå i så nära beröring med kreaturen och hvilka bero af deras välfärd så hufvudsakligen, som man bör vänta sig kraftiga åtgärder i dessa ömmande förhållanden, — och skulle sådane vara omöjliga att åstadkomma? Ett värdigare ämne kunde väl ej upptagas på diskussionsfältet vid våra landtbruksmöten; en vackrare motion icke väckas på en riksdag, än för vinnandet af några lagparagrafer emot kreatursmisshandlingen. De nybildade s. k. krets-afdelningarne under landtbrukshushållningssällskaperna, skulle äfven de ej kunna arbeta i samma syfte? Ett förbund emellan en mängd bildade, vältänkande possessionater, att hvar och en på sin gård införde en mildare behandling af dragarne, der sådan saknas, borde med ett exempel på grannarne och de talrika dagsverkslagen åstadkomma mycket godt. Så länge nu brukligt är, åtminstone inom vår ort, att hvarenda dagsverkare skall medföra tömmar till herregården, för att kunna användas som körsven än för det ena oxparet än för ett annat, är emellertid af en sådan förening ej mycket att hoppas, utan bör så tillställas, att samma karlar anförtros ett och samma par dragare, då intresset för djuren skulle stegras och egaren dessutom alltid veta, hvem han hade att hålla sig till, om de foro illa. Dessa ständiga körsvenner, som tillika borde vara instruerade plogkarlar och hafva sin bestämda vagn och hvar sin numererade plog, skulle, om de valdes bland pålitlige, jemna och stilla naturer, utgöra landtgårdarnes kärntrupp och kunde gerna tåla vid att hållas lite bättre än de öfriga arbetarne. IIvad tid, ordning, arbetsskicklighet och takt samt vård om redskap och djur, som blott genom denna enkla anordning skulle vinnas, behöfver ej sägas. Vi hafva också varit i tillfälle att erfara den praktiska tillämpningen äraf på ett par hästar, som i sex år alltid kördes af samma person, och oaktadt djuren hängde i selen nästan hvarenda dag hela året igenom, voro de ej magra mer än en gång, då den vanliga drängen låg sjuk. Den massa arbete, som utfördes af denne ende, sansade körsven, i förening med hans kära hästar, var verkligen förvånande, och det måste så vara, ty icke är det den obetänksamt framryckande kraften, utan den klokt ordnade omtanken, det lugna, ihärdiga, tillvanda arbetet, som äfven i detta fall frambringar de vackraste resultater. Huru liknöjda sinnena i allmänhet äro för kreatursmisshandlingen, tro vi dock, att hvarje tillställning, som arbetade deremot, skulle kunna påräkna lifliga sympatier hos de kreaturs-vänner som finnas, och ett kraftigt stöd i den mognande erfarenheten, vatt ladugärdsafkastningen kan, vid ändamålsenlig behandling, uppdrifvas till jemnlikhet med åkerns, hvars bördighet beror på boskapsskötselns flor, och ju mer en sådan insigt kan göra sig gällande, desto ljusare skall framtiden uppgå för våra husdjur. Mejeriernas uppkomst hafva redan visat ett välgörande inflytande med afseende på koskötseln, och vi glädja oss derät. Måtte likväl den vinstgifvande mjölkhushållningen ej frodas på bekostnad af dragkrafterna, så att de arma lastdjurens nog hårda lott — om också blott för en kortare tid — blifver ännu mera tung! En väl vårdad kreatursuppsättning är den vackraste prydnad, som en landtegendom kan uppvisa; en utmagrad sådan är en gårdskam, som i vår tanke stämplar egaren hårdt och äfven tillkännagifver en klent beräknande landtman, ty att svältsystemet är det dyraste af alla och att misshandlingen af dragarne är ett bortslösande af krafter, som ej kan medföra någon slags välsignelse, det är sanningar, hvilka ej behöfva bevisas. Till det gamla ordspråket: visa mig din plog och jag skall säga dig hurudan åkerbrukare du är, skulle vi derföre vilja lägga: visa mig dina kreatur, äfven lastdjuren, och jag skall bedöma din hushållning ännu säkrare och med detsamma äfven säga dig hurudant bjerta du har. Ch. Em. Löfwenskiöld. Landsorten.