Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juli 1856, sida 2

eller rättare den ljufva parfymen frän berömmets anrättningar, att gifva ny retelse åt det fina väderkornet. Uviskningarna om hvad som passerat hos exe. S. blefvo allt högljuddare, allt som favoritskapet a högsta ort växte och dymedelst bekräftade, att under all denna medelmåttans upphöjelse låg en förnedring begrafven. Hr X. tröstade sig visserligen härunder med sanningen, att han hade en konung till ryggvärn; men det värnet var icke tillräckligt att ändra en stadgad opinion. En af landets utmärktaste härförare yttrade helt högt till sina frispråkiga adjutanter: ?mine herrar, i mitt hus må ni yttra hvad ni behagar; jag säger eder endast, att då hr X. kommer hit, måste ni hafva tand för tunga, ty annars ansvarar jag icke för följderna. Hr X., som fått nys om utpekningen, dröjde ej att härom underrätta sin gynnare. Denne lät uppkalla generalen till sig, spörjande med mycken häftighet hvad han hade emot det apostroferade föremålet? Ed. Maj:t, svarade den tillfrågade frimodigt, Åhederligt folk har en medfödd obenägenhet att pläga umgänge med örontasslare och bakdantare, och hvad mig beträffar, så räknar jag mig till den förstnämnda kathegorien. Detta vår hjeltes snöpliga äfventyr skulle följas af andra, cj mindre betecknande graden af hans samhällsställning. Några medlemmar af hufvudstadens garnison hade låtit utgå anteckningslistor för tillställandet af ett slädparti, med thy åtföljande bal, i det s. k. Kirsteinska huset. Redan voro listorna påtecknade, då händelsevis en af värdarne märkte på en af dem hr X:s namn. Med ett penndrag utströks detsamma genast. Hr X., underrättad om deconfituren, afstod visserligen oc h visliga från slädpartiet, men under föresats, att på balen taga sin skada igen. Anländ till Kirsteinska huset och i begrepp att inträda i salongen, hejdades i dörren hr X. af en der posterad officer, —n— hvilken helt högt yttrade till den objudne gästen: Herre! endera går ni genast sjelfvilligt ut eller kastar jag eder utför trapporna. Hr X. tog sitt parti och gick. Icke fullt ett år derefter blef —n— förbigången vid en befordran. Ett ännu mera tragiskt öde var hr X. förbehållet. I sällskap med sin blifvande svärfar hade hr X. en sommardag farit ut att dinera på Blå Porten. Uti ett nästgränsande sidorum hade några officerare samlats i samma akt och mening. Efter intagen middag framtogos tärningar, för att låta dem afgöra hvilken af ledamöterna, som skulle betala kalaset. Tärningarnes fall hade hörts i rummet, der hr X. slagit sig ned. Några dagar derefter blef officerarnes chef uppkallad till konungen, som i ganska barska ordalag anbefallte honom, att efterse, det hans officerare icke förnedrade uniformen, genom att på värdshus tillställa dobbel och spel. Chefen fullgjorde uppdraget, officerarne emottogo undergifvet skrapan, men under föresats att göra allt, för att få reda på rapportören, hvilket ock slutligen lyckades. Tvänne officerare uppgingo en morgon till X. och fordrade att han antingen skulle erkänna sig hafva löpt med sqvallret eller ock genast slåss med en af dem. Efter åtskilliga, förgäfves gjorda krumbugter bekände hr X. sig saker till den infama gerningen; erhöll derpå några handgripliga tillrättavisningar och slutades så spionaget — för den gången. Ins:n slutar med följande anmärkning: Så behandlades den tiden sqvallrets och förtalets tjensteandar, oaktadt sitt favoritskap å högre ort. Vi torde ännu en gång återkomma till hr X.