Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juli 1856, sida 2

Red. af Ööstg. Corresp. har fått sig esterföljande teckning meddelad, hvilken visar en interiör af rätt kuriös beskaffenhet: Pg En örontasslare under de goda dagarna. Den gamle kungen egde, äfven han, liksom så många andra konungar, en afgjord smak för sqvaller. För att mätta denna sin brinnande åtrå, hade han omgifvit sig med en svans af s. k. nyhetskrämare, af hvilka somliga ganska väl utförde sin kinkiga, men lönande, mission att tillfredsställa majestätets nyfikenhetshunger. Af dessa utposter vid nyckelhålet, dessa telegrafer af kött och blod, utmärkte sig ingen såsom mera hemmastadd i talangen att uppvädra hemligheter samt, i händelse af behof, att vederbörligen sockra och göra dem aptitliga, förmedelst små pikanta tilleller utläggningar, än hr X. — under sin verksamhets gyllene period gemenligen kallad Lejongapet, förmodligen med hänsyftning på de magasiner med detta namn, som i Venedigs förnedringsdagar derstädes voro uppförda till gömställen åt hemlighetsfulla angifvelser. Hr X. var till sitt väsen och skick klippt och skuren för sin kolportör-befattning. Inom sferen af nådens alltförgyllande solsken visade han sig smidig och lättrörlig, lik en skrämd vessla, men derjemte hal, slickad och bugtande, som en tam orm, hvilken med den klufna gadden smeker tjusaren. Denna inställsamma medgörlighet förändrade sig dock plötsligt — när hr X. uppträdde bland sina jemnlikar och underordnade; han antog då minen af en öfverflyglande öfverlägsenhet, en frånstötande stelhet och köld, städse upptagen, att som en gullfisk blänka i vattenbrynet af sitt ordsvall, oaktadt innehållet mera tycktes angifva närvaron af en bottenlax, sysselsatt att operera i gyttjan af dagens händelser. Huru det lyckades för hr X., denna personifierade medelmåtta, att vinna insteg i den gamla kungens? ynnest, då hvarken hufvudets eller hjertats egenskaper berättigade till en sådan medgång, vilja vi i korthet berätta. Det hade kommit till den åldrige Furstens kunskap, att den vördnadsvärde patriarken Exe. S. sysselsatte sig med ordnandet af sina anteckningar öfver de betydelsefulla händelser, i hvilka han sjelf tagit en så verksam del. Exe. S. hade under de mest kritiska ögonblick stått sin konung nära, och såmedelst haft tid och tillfälle att blicka in i hans kort samt göra sig förtrogen med de derunder begagnade politiska volterna. Fruktan att möjligen i dessa memoirer se sig komprometterad eller orätt bedömd, jemte det naturliga begäret att få veta hvad en så aktad och af allmänna opinionen uppburen man hade att säga om honom, allt nog — hos den åldrige monarken uppstod den lifligaste längtan att, huru det ock mände ske, få del af innehället. Syftemälet vanns, men på det sättet, att hr X. som under denna tid var en nästan daglig gäst i Exc. S. hus, der han dels tjenstgjorde som handsekreterare och dels som lecteur — i största hemlighet afskref memoirerna och sedermera på smygvägar fortskaffade dem, enligt öfvererenskommelse, direkte i den nye beskyddarens hand, som ganska frikostigt belönade skurkstrecket. Exc. S., slutligen underrättad om sveket. förbjöd hr X. sitt hus — och blef denna lilla episod ur Siockho!mslifvets mysterier? prologen till ett drama af nedrigheter, i hvilket hr X. tidt och ofta samt med omvexlenie lycka utförde hufvudrollen. Emellertid hade stölden af Memoirerna, besynnerligt nog, öppnat väg för hr X. till den gamle kungens entkildta förtroende. Befordringar och äretecken betecknade nu skandalens triumf, de skulle blifva en sporre åt tjenstenitet, att icke tröttna på halfva vägen, och med klangen af guld förstod man att uppfriska hörselorganet, samt med den söta lukten