Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1856, sida 2

samt att den ringaste öfvervigt å någondera sidan med snabbhet visadea och de fördenskull uppfyllde alla fordringar en våginrättning samt blifvit af vederbörande justerare godkände, utan att ringaste erinran mot dem att lemna orätt vigt någonsin försports. ehuru de en längre tid i staden varit begagnade, poliskammaren prötvade rättvist polisfiskalen Hanssons talan ogilla. Poliskammarens utslag blef af polisfiskalen öfverklagadt i Göta hofrätt, som i anledning deraf den 10 dennes meddelat följande utlåtande i saken: Kongl. hofrätten har tagit i öfvervägande hvad parterne härstädes anfört samt handlingarne vidare innehålla; och som ostridigt är, att för drätselkommissionens räkning icke blifvit begagnade någon af de decimalvågar, för hvilka åtal emot kommissionen uti förevarande mål är vordet anstäldt, samt klagandens emot smeden Rasmusson, för tillverkning och förändring af så beskaffade vågar, riktade ansvarstalan, saknar stöd af lag, fastställer kongl. hosrätten det beslut, hvaruti poliskammaren, beträffande drätselkommissionen och Rasmusson genom örverklagade utslaget, stannat, men emedan upplyst är, att kassören Hall, handelsbolagen I. Waran sno samt Röhss Brusewitz och grosshandlanden Dymling i handelsrörelse begagnat decimalvägar at ofvan anmärkte beskaffenhet; ty och enär, om än, på sätt poliskammaren antagit, dessa vigar fullt uppfylla det med en våginrättning afsedda ändamäl, desamma likväl äro till deras sammansättning afvikande från de föreskrifter, som uti kongl. kungörelsen den 2 Mars 1842 meddelats rörande det slag af vågbalanser, hvilka uti handel och uppbörd få begagnas, pröfvar kongl. hofrätten, med ändring af poliskammarens utslag, jemlikt 8 kap. 1 Handelsbalken, rättvist döma kassören Hall, handelsbolagen Lewgren son och Röhss Brusewitz samt grosshandlanden Dymling, att hvardera plikta 3 rdr 16 sk. bko, till treskifies emellan kronan, Göteborgs stad och klaganden . — — Af ofvan citerade utlåtande finner man att de icke allenast här på platsen utan äfven i hufvudstaden allmänt begagnade s. k. decimalvågarne, om hvilkas förträfflighet ej mer än en mening torde finnas, icke kunna ansvarsfritt få nyttjas i handel och uppbörd, endast derföre att deras sammansättning ej till punkt och pricka sammanstämmer med de minituösa bestämmelser, som äro gifna i kongl. kungörelsen den 2 Mars 1842; men vi förmoda att ej allenast ändring måtte kunna vinnas i hofrättens ofvanberörde utslag, utan ock att vederbörande här eler annorstädes måtte med allraförsta till K. M:t ingå med anhållan att de ifrågavarande decimalvågarne måtte varda till allmänt begagnande inom riket godkände, för bifall hvartill, efter hvad vi föreställa oss, nå-. got hinder icke skall möta. in Stockholm. Sistlidne Lördag fortsattes polisförhöret med handelsbetjenten Sten Westring. Westring var nu så återstäld, att han kunde från häktet inställas, och var handelsbokhällaren Olsson nu äfven tillstädes. Dessutom voro på kallelse tillstädes: spegelfabrikören Blommert, möbelhandlarne Brinck och Hagberg samt handlanden Alm, i egenskap af ombud för sjökapten Lindeberg. Westring afgaf nu bekännelse om de förhållanden, hvari han stätt till Blommert och Olsson. Han hade bott hos Blommert 3 dygn innan han utan pass afreste härifrån, och skjutsen hade varit bestäld till Blommerts logis i Didrik Ficks gränd. Såväl Blommert som Olsson fortforo att förneka det de varit behjelplige med passets anskaffande, utan vidhöllo båda att det blifvit från Olsson bortstulet och afsändt till Westring. IIandlanden Ilagberg afgaf, tillfrågad om på hvad sätt han kommit i affärer med Westring, följande förklaring: Westring hade i Januari månad detta år infunnit sig hos Hagberg och, under uppgift att han vore expedit för flere handelshus i Göteborg, begärt att få belåna en af källarmästaren Lindros på 6 månaders tid accepterad vexel å 625 rdr rgs. Sedan Hagberg hos Lindros försäkrat sig om att vexeln vore riktig, hade Ilagberg lemnat penningar åt Westring, som uppgitvit sig behöfva dem till förtullning af viner, liggande på nederlag. Vid samma tillfälle hade Westring uppgifvit. att han hade flere vexlar, som han möjligen behöfde hypotisera, men icke låtit höra af sig, förr än Blommert i April månad infunnit sig hos Hagberg och Brinck och yttrat: grosshandlaren Westring har fått ordres att resa till Norrland för att lasta tre fartyg med bräder och vill sälja sitt möblemang, emedan han ämnar bosätta sig i Göteborg. Hagberg och Brinck hade besett möblemanget, för hvilket begärdes 200 rdr bko. men för hvilket de ej bjudit mera än 250 rdr rgs. Anbudet hade några dagar derefter antagits och sakerna afhemtats, sedan Blommert erhållit pengarne. Hagberg bestred till alla delar att sakerna afhemtats nattetid, utan hade denna hemtning skett från kl. 5 till 10 e. m. Hagberg hade varit öfvertygad derom att Westring redan företagit sin uppgifna affärsresa, då Blommert några dagar efter köpets afslutande åter infinner sig och begär att han måtte få gå i borgen för Olssons kontribution och för uttagande af pass; och dertill hade han gifvit sitt samtycke, emedan Hagberg visste att Olsson som bokförare hade obetydlig kontribution, äfvensom att han förut i flere år konditionerat å kontor i Tyskland. Blommert, som var engagerad hos Hagberg Brinck, lofvade att, i händelse kontributionen skulle komma att affordras borgesmännen, han skulle å sin veckolön godtgöra densamma. Blommert hade, genast efter det IIagberg inblandats i målet, blifvit skild från sin befattning hos Ilagberg Brinck. Handlanden Alm förevisade originalet till den köpeafhandling å lösöreboet, som Westring uppgjort med kapten Lindeberg. Westring erkände sanningsenligheten af såväl Hagströms som Alms å Lindebergs väznar gjorda uppgifter. Målet anstår, i afbidan på vidare upplysningars vinnande styckegods.