Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1856, sida 2

Styckegods. Om Hlappanrdar och Soma mbulisem. ) Så vidt man vet, har borddansen som en oskadlig epidemi gått öfver våra trakter; om den ock efterlemnat troende, så är det endast sporadiska fall, och man har icke att beklaga några allvarsamma följder, undantagande några ganska få fall af vansinne. Deremot tycks det, som om man både i Nordamerika och Storbrittanien på allvar sökte utveckla samma borddans jemte klapp-ande-väsendet till ett system, ja, utforska den såsom en möjlig grundlag för en ny, mäktig vetenskap. Jag gjorde 1852 i London bekantskap med en ansedd läkare, som har en vidsträckt praktik i Westend och njuter stort anseende; så till vida kunde man hos honom skörja tecken till svärmeri, att han öfversatt Swedenborgs skrifter på engelska; men tillochmed detta har han gjort med stor skicklighet och klarhet, och öfverhufvud skola väl de flesta bedöma honom såsom en allvarsam, skicklig och för sanningen lifvad man. Jag träffade honom nyligen på hans resa, och han frågade mig snart hvad jag trodde om andarne och borddansen, hvarpå jag svarade, att jag öfverhufvud ansåg alltsammans för inbillning eller bedrägeri. Men han anmärkte då med diupaste allvar, att han ansäg för sin pligt att intyga hvad han och hans familj sett, känt och erfarit. En ung Nordamerikanare hade för kort tid sedan kommit till honom, för att konsultera honom; den unge mannens ena lunga var redan förtärd, så at! han knappt hade aderton månader qvar att lefva. Han hade inbjudit denne fremling till sig, och en afton hade i hans hemvist det tunga matbordet flera gånger blifvit lyftadt ett par alnar från golfvet; man hade sett och känt händer; hans (läkarens) näsduk hade af en fosforlysande hand blifvit dragen ur hans ficka 0. s. v. Allt utan att medföra någon ängslan, snarare en högst behaglig känsla. Då ett finger vidrört honom (läkaren) på knäet, hade han frågat fremlingen hvad det skulle betyda, och svaret var, att det väl vore en ande, som ännu endast förskaffat sig ett finger; dessa andar sökte nemligen att växa, att bilda sig ett slags kroppar, komet-artade, kärnlösa kroppar; man gjorde dem bedröfvade, om man tog hårdt på dem och derigenom störde deras började organisation. Vidare sade Amerikanaren, att han sjelf icke hade någon makt öfver andarna, de följde honom blott, eller hade makt öfver honom, eller verkade på egen hand i hans närvaro. Ilan var icke böjd för att anse dem för elementarandar, för en slags personifikation af vissa naturkrafter, utan Ur Nord og Syd, 1856.