Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1856, sida 2

N Great Eastern. Efter Åuarterly Review. , Ingen, som under de senaste 18 månaderna farit uppför Themsen till London, kan gerna hafva undgått att med förundran observera en egen oformlig byggnad vid södra udden af Hundön emellan de ofantliga East India Docks och Blackvall. Så smäningom vexte den i höjden. I början reste sig blott några stöttor, sedan såg man väldiga jernplåtar ditskaffas och sammanbindas till en jernvägg så hög, att det såg ut som om man ville dermed undanskymma horizonten för de förbifarande. Manskapet på de små ångbåtar, som fara fram och tillbaka på floden emellan London och Woolwich, visste icke att gifva den nyfikne resande vidare besked på hans frågor beträffande ändamålet med denna obäkliga byggnad, än att det var det stora skeppet, hvarvid de icke underläto att ruska betänkligt på hufvudet, för att antyda, det de ansågo hela saken för en stor humbug, på hvilken vräktes bort mycket pengar. Och det är sannerligen ganska förklarligt, om de gamla sjömännen yttrade sina tvifvel om lyckandet af det nya experimentet. Ty det nya Mammuthskeppet, som för närvarande bygges på hrr N. H. Scott, Russel Co:s varf i Millevall, tätt vid London, afviker icke blott i sina dimensioner, utan äfven i sin konstruktion så betydligt från hittills brukliga fartyg, att äfven en sjöfarande och skeppbyggande nation, sådan som den engelska, måste tycka det vara ett slags vidunder. Der ser man icke raska timmermän af starka bjelkar sträcka en köl och resa de höga smäckra spanten, der föra inga arbetare nafvaren för att med träbultar fästa plankorna vid spanten, der hör man icke kalfatrarens hammarslag, som diktar fogorna emellan plankorna. Med ett ord allt hvad som annars karakteriserar ett skeppsvarf saknas och man befinner sig i en aldeles ny verld. Der smider den af ångkraft drifna jernhammaren väldiga jernstänger, starka och långa som en skeppsmast, här klippas tumstjocka jernplåtar så hastigt och tyst, som om det vore kortlappar, der svarfvas långa spånor af det hårda jernblocket, och här arbetar jernhyfvelmaskinen i sin jemna takt. I stället för skeppstimmermännen träffa vi här smeden, i stället för skeppsbyggmästaren machinisten, ingeniören. Användandet af den nya materialen, jern i stället för trä, har gjort det nödvändigt att vid det nya skeppets konstruktion beträda en aldeles ny bana. Om vi träda det ännu ofulländade skråfvet närmare, se vi genast den stora skillnaden. Det nya skeppet har inga spant, som utgående från kölen angifva formen af skeppets sidor, utan långs åt fartyget från fören till aktern gå ett antal ribbor, som sinsemellan på vissa afstånd äro sammanbundna. På båda sidor om desga ribbor fastnitas jernplåtar af 3 tums tjocklek, och på detta sätt bildas ett yttre och ett inre skal. Skråfvet består följaktligen af ett system af celler, liksom den berömda jernbron öfver Menai-sund, hvarigenom ernås den största fasthet vid den minsta tyngd. Ya stort fel, som hittills begicks vid byggandet af fartyg, i synnerhet dem af jern, var, att man minskade sidornas styrka ofvantill och konstruerade öfversta däcket helt lätt af trä. Sådana fartyg äro mycket blottställda för att i midten brytas i sönder, om antingen förut, akterut eller i midten en kraft yttrar sig emot dem. Detta tilldrog sig, såsom bekant är, med ångaren Great Britain? på en af dess första resor. Men det sorgligaste exemplet var jerntransportångaren Birkenhead, som för några år sedan strandade på södra Afrikas kust. Så snart det stötte på klippan, böjde sig dess trädäck tillsam