Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juli 1856, sida 2

VD1I CII IAODCLCI vår tid, då så mycket göres för kommunikationernas förbättring, tyckes äfven vägen till skalde-Parnassen blifvit något mindre krånglig att vandra. Vårt språk är så utbildadt, att så godt som hvem som helst förmår att uttrycka sina mer eller mindre platta tankar, sina mer eller mindre slöa känslor i rimmade och klingande fraser. Allteftersom de europeiska folkens lifsandar slappades, förvissnade blomman af deras inre kärnfriska lif: den nationella sången; anden var borta, och formen stod ensamt qvar. Men denna ikläddes hofdrägten och placerades i förmaken, för att hålla rökelser under de förnämas näsor. Så uppstod en quasipoesi, pudrad, cirklad oeh tankefattig såsom en hoflakej egnar och anstår. Kunde den piruettera siratligt, uppträda med slickade fasoner och röra sig utan för mycken kantighet i alexandrinernas menuett, så var den utan tvifvel skaldekonst. Nu har man dock fått andra tankar om saken. Vi förstå, hvarför Thorild på sin tid uppträdde så häftigt mot rimsluten; han kämpade för anden mot formen, emedan den sednare så länge gått och gällt för den förra. Vi se dem helst i innerlig förening och skola dock alltid kunna skilja mellan en skald och en rimsmed. Våra unga poeter hafva derför att kämpa med många svårigheter. De måste höja sig öfver hopen af rimmare och prestera något, hvarigenom de ådraga sig den liknöjda allmänhetens uppmärksamhet. Bland dessa unga viljor är äfven herr mag. llerman Bjursten. Vi nämna honom serskilt, emedan vi hafva framför oss en ny, större dikteykel af honom, kallad Minnen från Gripsholm, på hvilken vi önska fästa våra läsares uppmärksamhet. Herr Bjursten har verkligen gjort sig ett namn hos vår allmänhet. Signaturen H. B—n har under några års lopp varit en Hohenstauffen öfverallt och ingenstädes; den har synts i tidningarnes följetonger, i toalettalmanachor, i barnböcker, i roman-lånbibliothekens kataloger och på teater-affischer; den måste således per fas et nefas inpräglas i den läsande publikens minne. Om vi rätt minnas, öppnade herr B. sin litterära bana med ett häfte sånger under namnet Minnen från student-tiden och med en roman Två Systrar (tryckt i Finland). Båda dessa arbeten blefvo väl emottagna af recensenter och allmänhet. Men denna framgång synes hafva varit orsaken till det mångskrifveri, hvartill herr B. sedan förföll och som bibragt allmänheten en nu temligen allmän och djupt rotad fördom mot hans litterära verksamhet. Vi begagna ordet fördom, ty då en författare sjunkit i anseende, blundar man gerna för hans möjliga förtjenster och lägger hans fel under förstoringsglaset. Herr B. har att skylla sig sjelf för detta. Genom ett ensidigt studium af Frankrikes romanförfattare fångad inom ett visst manr, ville han, efter sin första framgång, på en gång uppträda såsom en heros, en Minerva, som fullrustad framföddes ur Jupiters hufvud. hugene Sue synes isynnerhet hafva inverkat på honom. Läsaren känner Sues stora arbete Vakttornet Koat-ven, i hvilket han med en förmåga utan like dissekerar menniskohjertat och upprullar en storartad i dystra slagskuggor framställd målning af vår tid. Alla på dess djup sig rörande krafter, de politiska ideerna, den religiösa otron och egoismen i alla dess skiftande former framställas der; med jernhård konseqvens genomför han den sats, att illusionen är nödvändig för mensklighetens lycka, emedan Sanningen, lik gudabilden i Memphis, ej låter afslöja sig, utan att förstena den, som vill skåda henne. Herr B. ville, om möjligt, öfverträffa Sue; han ville, likasom Sue, ingifva tidsandan afsky för sig sjelf, men på samma gång inlägga ett försonande element i teckningen, och så uppstod — Egoismen, roman af Herman Bjursten, ett verk, hvars barnslighet i karakters-teckningarne och orimlighet i intrigen knappt torde hafva sin like. Det förhåller sig till Sues nämnde roman, som en grinande eskimoisk afgud i fickformat till en kolossal egyptisk Sphinx. En annan af herr B:s romaner, Ödets Lek, har en tillstymmelse till att vara en social tendens-teckning, men herr B. har ej genomfört densamma. Vi hafva också historiska romaner af herr B., bland hvilka vi serskilt nämna Gyltas grotta såsom i sin väg ett fulländadt vidunder. Sällan har väl en historisk roman vittnat om en sådan obekantskap med historien; den hvimlar af anakronismer, och dess tendens att framhålla munkväsendets inflytande i medeltiden förfelas genom den vildaste och mest okritiska öfverdrift i skildringen. Herr B. satte pricken öfver sin litterära olyckas I genom tvenne ströftåg inpå det draNGqqb OLA. IL Ja. hamna