Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juli 1856, sida 2

DRAIUGCI, Åddur VI dlU OÖIVYCTLYAUC, 4ål da sa hans Minnen blifvit spridda och Kön skall opinionen erkänna detta. Det är pt ligt, att i en lång cykel så vidtomfattande sas denna, en och annan svag punkt måste frract på hvilken kritici kunna göra inhugg, meli å hela strömmar i sköna, melodiskt klinga? gi tonvågor, öfver hvilka fläktar en kraftig foste ländsk anda, hvilken alltsomoftast vittnar o0 sann inspiration. Gripsholms minnen, soUH samma gång äro Sveriges ärorikaste och? år poetiska, hafva ej lidit af att äterupplefvasåss dane sånger. Vi lyckönska herr B. till b. han här skänkt vår fosterländska kkaldelks ratur och hoppas, att fortsättningen af b arbete (den nu utgifna cykeln omfattar We tiden) skall rättfärdiga vårt omdöme lika som denna första del af detsamma. Att små historiska misstag ibland förekob ma, gör föga till saken. Ett sådant har hö B. begått, då han i sin inledningssång ti den nordiska sångmön, säger: Du var det, som en gång på Morvens kullar Hos barden uti Fingals grotta satt o. 8. v. De Ossianska och i allmänhet de högskott ska bardsångerna äro nämligen till språk och anda lika skiljda från den gamla skandinavisk? poesien, som denna från Homers. På ett annå ställe talas om Smålands husarer, såsom närvarande i slaget vid Breitenfeld. Vår arme bå, de på Gustaf Adolfs tid intet regemente me detta namn. Ännu en liten anmärkning: i sina hexame2trar bryter herr Bjursten ofta mot den 128: att grundstafvelsen i nomina, verber och fler. stafviga partiklar är lång. Denna lag är e konventionel, utan grundad i vårt språks nåtur, och förbrytelser mot densamma bestraffas också med missljud. Vi sluta vår uppsats med att ur Minnen från Gripsholm såsom ett profstycke meddela följande kraftiga och friska sång om Banårs soldater. Uppställd är den svenska hären, Fältet glimmar af gevären, Fanor fladdra emot skyn. Trotsiga Banrs soldater Le föraktligt, då kroater Spränga fram vid skogens bryn. Vill du se dem? Segervana Uppå stridens långa bana Ingen fara än dem skrämt. Fåfängt jaga söderns kungar Nordens lejon och dess ungar — Ingen deras mod har tämt. Kända äro de brigader, Som med blod uti kaskader Mättat alla Tysklands fält, Som på farans segerbanor Räkna sina stolta anor Ifrån Lech och BreitenfeldUti jorden ned de myllas. Men de glesa leder fyllas Åter utaf samma ätt. Samma namn och samma ära, Fienden till skräck, de bära, Som en gång på Liitzens slätt. N Visst är uniformen sliten Och i dag den sista biten Utaf provianten strök. Men hvad gör det? Striden kallar, Trumman hvirflar, dånet skallar Och hvar sorg förgår, som rök! Der står med sitt regemente Erik Slange, Som förtjente Minnets lager åt sitt namn, Som med örnblick uti tåten Faran söker, och förmäten. Trycker henne i sin famn. Liksom den spartanske kungen, Med sin skara, mångbesjungeu, Stod orubblig i sitt pass; Så ock rycktets sol beskiner Neuburgs grusade ruiner Och en svensk Leonidas! Hvem är han, den djerfve hjelten Der, som rider öfver fälten, Hofven dånande mot mark? Känns han icke på sin höga Panna, på sitt stolta öga, Stridens son, Hans Königsmark? Ärrbetäckta veteraner, Finnar och Weimarianer, Lyda under hans befäl. Hårdare än ekens grenar, Snabba, som sitt hemlands renar Och med stål i kropp och själ. Midt emellan rytteriet Torstenson med skytteriet Rycker fram i damm och rök. Tapper, sorglös vid hans sida Syns med lösa tyglar rida, Härens älskling, Liljehöök. Unge ädling, snart på blodigt Slagfält skall du andas modigt Ut din höga hjeltesjäl. Barn? — så föllo, enligt sägen, Dina ord, — sen jag er vägen Visat, dör jag nöjd. Farväl! Om ock sångmön dig förglömmer, Svea likväl evigt gömmer Minnet i sin trogna famn; Och bland tusen tappra söner Med ovansklig ära kröner, Liljehöök, ditt hjeltenamn!