Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juli 1856, sida 2

Iitterärt. Det är bestämdt ett elakt förtal mot vår tid, att den skulle vara mer prosaisk, än andra förflutna tider. Det är visst sannt, att vårt hvardagslifs enformighet icke, såsom de gamla Grekernas, behagligt omvexlar med olympiska, nemeiska och istmiska spel, panatheneer och hvad allt deder ståtliga fästerna hette, som spridde lefnadsfröjd och poesi öfver Hellas bygder; det är också sannt, att medeltidens mångbesjungna röfvareborgar ligga i ruiner, och att det nu nästan är komplett omöjligt för en efter äfventyr törstande resande att på romantiskt sätt bli utplundrad inpå bara kroppen, så vida han ej vill resa ända till Italien och ställa sig i vägen för H. H. Päåfvens trogne undersåte, den store röfvaanföraren Lazzarini; det är också tyvärr sannt, alt ingen trubadur med fladdrande lockar och charmanta ben nu vandrar från slott till slott, knäppande damernas pris och kärlekens lof på sin lutas strängar; men i alla fall — vår tid är icke lottlös fördenskull. I stället för de ofvan upppräknade spelen hafva vi andra spel, t. ex. wira, whist, pröferance, 0. 8. v., och trubadurerna ersättas mer än rikligt af våra kringresande virtuoser, positiv-artister och tarrachim-sällskaper. Vända vi oss åter från vårt hvardagslif och betrakta tidsföreteelserna i sin helhet, måste vi medgifva, att de en masse erbjuda ett skådespel, i dramatiskt intresse jemförligt med hvilken annan tidpunkt som helst: på en tornerplats, så stor som en verldsdel, uppträda kämpar med alla möjliga sfärger och deviser, folk och furstar i strid för ider, som, engång förverkligade, måste omskapa eller grusa verlden; här ramlar en thron, der ett kapitolium . . . Och den stora folkvandringen öfver oceanen sedan, och de upptäckta eldoradon i Australien och Kalifornien, och upproret i Kina, och de tragiska neapolitanska statsfängelserna och de mystiska hemliga sällskaperna och den dramatiska belägringen af Sebastopol! Är ej detta ämne nog för tanken och fantasien, eller hvad? Är ej belägringen af Sebastopol fullt så god som den omskrikna belägringen af Troja? Jovisst. Om också icke Balaklavahästarne kunde mäta sig med Rhesi eldsprutande spann, så var dock Bosquet ostridigt en ny Akilles, Times korrespondent en Thesrites, Raglan en Nestor, Gortschakoff en ny Eneas, som undan eld och lågor räddade sin något ålderdomsbräcklige far, den ryska krigsäran, och furst Mentschikoffs paletå lika aktningsvärd som Patroklus rustning. Förtalom således icke vår tid i detta hänseende! Den är poetisk, det är lika gifvet, som att den är praktisk och vetenskaplig. Men likasom det är verkligt, att vår tid med all sin vetenskaplighet låter de stackars akademi-docenterna, af hvilka ändock en och annan är vetenskapsman, föda sig så godt de kunna af frisk luft och en lön på 000 Riksdaler Banko (enligt nya räknesättet 000 Riksdaler Riksmynt och 0 ören), på samma sätt är det sannolikt, att våra poeter ex professo äro på väg att omkomma af brist, emedan allmänheten är kallsinnig för deras snillefoster, såvida dessa ej gestalta sig i form af toalett-almanachor och kalendrar i vackra guldsirade band, passande till julklappar? eller till efterrätt på lutfisken. Om detta är allmänhetens eller poeternas egen skull lemna vi åt juristerna att afgöra: non nostrum tantas componere lites. Det vissa är, att allmänheten icke på långt när läser så mycket poesi nu för tiden, som i de dagar, då de store skalderna lefde, och att salongs-konversationen, som för ett par årtionden sedan med förkärlek vände sig kring vitterleken, nu mera uteslutande riktar sig på det vigtiga ämnet väderleken. Också finner man nu ganska sällan i bokhandels-annonserna sådane rubriker som dessa: Samlade dikter af A., Utflygter till Parnassen af B., Poetiska blommor af C. 0. 8. v.; dylika arbeten löna sig knappast att trycka och förlägga — de hafva undanträngts af Inga hämorrhoider mer! Om Guanogödseln och andra förfärligt prosaiska alster af prosaiska pennor. Tiderna förändras; vi kunna icke hjelpa det. Emellertid finnas få reglor ntan undantar