Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1856, sida 2

————— öÖke vore nödvändiga, för att passa på vansinnige: de äro ju derför inte fångar. — Jo, sir, ni måste betänka, alt vi äro i St. James. Här äro inemot fem hundra mer eller mindre vansinnige, och dessa herrar och damer måste hållas under noggrann bevakning. Ni bör också tänka på, att här finnas många rika personer, och att det årligen betalas glupska summor för dem. — Jo, jo, det kostar min själ penningar att vara vansinnig med värdighet. Ni må tro, att mången gentleman nog, i trotts af alla murar och vakter, skulle taga sig en liten motion ute i Guds fria natur, om inte de spanske ryttarne deruppe vore. Dessa ord åtföljdes ånyo af ett skratt, som mera liknade en återhållen anklagelse än en uppenbar ironi. — Holla, gamle Knarr! huru länge skola vi stå utanför ditt galler? ropade han högt, i det han kastade en liten sten på tornfönstret, innanför hvilket portvaktaren bodde. En brummande röst hördes innanför, och straxt derefter trädde en gammal man i pelsrock ut och frågade hvem det var. — Det är jag, krämaren Phillips, min gubbe, och har med mig tobak till en shilling skålpundet, som du så länge önskat dig . . . i morgon kan du probera den ... nå? — Det var rätt, mr Phillips. Men hvad tusan är det för ett ungt åsnespann ni laggt er till, och hvad är det för en hög korg? — Det skall du också få se, när det blir dager, Dick! de unga fålarne äro för resten mina söner, och i korgen har jag mina varor. Här är dessutom en gentleman till, mr G . . tror jag, eller huru, sir? — Aldeles riktigt, mr Pbillips, och jag skall be