och nedan, sängkamrar, eget kök och restaurationssal. Fartyget är beräknadt för 800 passagerare af I:sta klassen, 2000 af andra klassen och 1200 däckspassagerare, som utom skeppsmanskapet utgör 4000 menniskor. Denna simmande stad sättes i rörelse med skruf, skofvelhjul och segel. På skeppet är en egen gasfabrik, så att alla rum upplysas med gas under det på masttoppen elektriskt ljus är anbravdt. Så berättar Quarterly Review. EKUCHCIHGÖPångs sällskaps-nöjen. (En specialhistoria af Onkel Adam. (RNorts.) Supgerna började hos oss fordom kl. 6, men nu kl. 8—9. Saken är den, att man här fästat mycket afseende på en insändare i Aftonbladet om middagatimmans förändring — och således egentligen Tidens förändring på det hela. Denne herre vill ha middagen framskjuten till klockan fem på qvällen och är ej nöjd med tretiden; derigenom blir förmiddagen längre7; men tänk om man steg upp kl. 6 i stället för 10 förmiddagen! — skulle den ej då möjligen räcka till? Följden af en sen middag är en sen supö — då man äter middag kl. 5—6, så måste man supera kl. 1—2 på natten, och följden af detta är åter att man ej har sofvit ut förr än kl. 10—11 på förmiddagen, sedan Gud låtit solen skina i åtta hela timmar. Man skulle, säger bemälte senätare (här menas ej att han äter senor, utan vill äta sent), om middagen så der framsköts, få se sköna landtställen på Söder, dit husfadrea skulle skynda (naturligtvis med lykta i näfven) för att tillbringa aftonen i familjens sköte; — hvilken afton? — Till klockan 2 på natten? Då sofva barnen g8dt och drömma om små Guds englar, som hviska till dem: Morgonstund har guld i mund, och sitta icke som pappa och mamma förkonstlade, utbytande dagen mot natten, och predika sitt: plenus venter, non studet libenter. Med ett ord — familjen vore sprängd — dess spädaste, älskligaste och roligaste medlemmar följa naturen äfven i Stockholm och borde lära det goda folket att stiga upp i tid och äta i tid och lägga sig i tid, äfven om detta å sker i det vestra Furopar det bildade — hvarifrån vi fått snörlifven, de små kyssmig-battarne? och hela denna oklimaticka utstyrsel vi ega.— Om det är frågan om ait följa utländska moder, så göra hamnbusarne dat bäst, de lefva i Stockholm lika mycket i fria luften som Neapels Lazzaroner. Detta vare nog sagdt om det mer än enfaldiga förslaget; men Borgmästaren, som gerna ligger länge på morgonqvisten, framflyttade rådstugutimman till klockan elfva, den mest passande för honom. Folket, som brukar att riktigt använda dagen, får vänta fram på sin eftermiddag, för att få sin sak föredragen på Borgmästarens förmiddag; men så är han också Borgmästare och Embetsman och de andra ej annat än rättsökande: bara packet. — Jag hade så när glömt ett af stadens bästa sällskapsnöjen. Saken är nemligen den, att vi Ruckelköpingsboar äro menniskor och dragas med menskliga svagheter. Således händer det temligen ofta att någon af stadens honoratiores aflider, och så blir det en präktig begrafning. Derför händer det alltid, att när ryktet förkunnar att Herr N. N. ligger lik, alla vidkommande liksom få en försmak af oxsteken med lagerbärssåsen. Herr Hofsekreteraren (jag minns ej om jag nämnt att han bor i Wallanders gård vid tullen) skrifver vanligen verser, som ofta nog tryckta utdelas i sorgehuset — deri den aflidnes dygder rimmar med våra bygder, grafven? med glafven, ?sorg? med borg och smärta med hjerta. Stadens likvagn framdrages och smörjes — Färgare-åldermannen Blaufingers svarta hästar skrapas, kuskarne få hvita kambrikshandskar, och kring sorgehuset sprider sig en blandad lukt af stekt kött, granris och saffran. Hela gatan barras och folket samlar sig i skaror för att se på huru det går till att få ned en herre i jorden. Det är en riktig folkfest, fastän det endast äro vi bättre? som erhålla någonting substantielare än blotta själafröjden att kunna tänka: vi äro alla lika goda. Och sedan vi väl fått pappa ned i jorden, troppa vi pratande och skrattande tillbaka till sorgehuset, der vi roa oss hela qvällen med drickande och glada samspråk, väl aktande oss för rummet, der Enkefran med sina vänner sitter i sorgen. — Det skulle vara riktigt sorgligt, om det ej på konfektfaten märktes att den djupa sorgen och deltagandet ej uteslöt tankan på att förse sig med sötsaker. Litet hvar stoppar i fickorna karameller och dylikt, och de finnas, som hafva rätt ansenliga fickor; ty vi herrar ha inga pirater att ta uti, och derför förslår det så fasligt litet när pappa ensam varit på begrafningen, emot när mamma varit med. I sednare fallet blir tillgången på konfekt så stor, att ungarne derhemma bli sjuka i flera dagar, fastän på mer än en i svart papper insvept karamell följande vackra vers är tryckt: Ehvad det dig än måtte hända, Tänk städse på din egen ända. Påföljande år händer, så vida mannen haft stora förtjenster, det vill säga förtjenat bra på sin rörelse, att en minnessten reses på grafven. Då blir också ett kalas vid aftäckningen, hvarvid Pastorsadjunkten håller ett litet tal, virande sin hvita näsduk om pekfingret, för att ej tappa den på samma gång som koncepterna. : (Forts.)