Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1856, sida 2

——— —— ——— — —— —— — ————— —— — Då bad ni väl ock för en stund sedan för hans väl? ; — Ja visst, sir, — men äfven om så inte vore förhållandet, beder jag dock alltid till Gud, när jag ser detta sorgliga hus, att Han måtte hålla sin skyddande hand öfver mig och de minas förstånd, ty ... ni kan tro mig, sir, det gifves ingen större olycka, än att vara af med förståndet. Och nu, gossar! ropade han plötsligen högt, liksom vaknade han från en ofrivillig dröm, grip nu tag i stången och framåt! Utför berget går det lustigt och lätt. Det varade ej heller länge, förrän vi uppnått den första af träbroarne, som ledde öfver den temmeligen breda kanalen och var, liksom ingången till en stad, tillstängd medelst en stark och hög galler port. — Det är ju, som om man skulle in i en fästning, sade jag och pekade på gallerporten och grafven. — Vänta litet, sir, vänta bara en liten smula, så skall ni nog få se på annat; nu komma vi först till två andra broar och sedan till den tjugo fot höga muren med sina syanska ryttare ofvanpå. — Denna starka befästning öfverträffar vida min väntan, svarade jag; den förutsätter en fruktan, som jag aldeles inte förstår . . . — Förstår ni inte det, sir? Man fruktar, att de skola springa bort. Men sedan de fått dessa broar och murar, desse uppsyningsmän och uppassare, hvilka likt spårhundar passa på hvarje steg och hvarje ord, och allt det öfriga sattyget, kan inte engång en moderssjäl komma obemärkt vare sig in eller ut. Nå, hvad det beträffar att komma in, så är det väl ganska lätt, men att komma ut, sir, det kniper det. Ha, ha, ha! — Men jag tänkte, att så många anstalter inte —