Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1856, sida 1

—— —— bildning, förtrampa menigheternas rätt och predika ett utrotningskrig emot det menskliga förnuftet, utan hvars gudomliga ljus verlden ännu läge insvept i barbariets mörker. Samtidigt härmed verka några förryckta furstar, understödda af en rå och öfvermodig bördsadel, med skrifvareväldet till legohjon, att förslafva folken i timligt afseende. Men, himlen vare lotvad, det gifves ock länder. som erbjuda en ljusare tafla. om den ock icke saknar sina skuggsidor. Det är de länder, uti hvilka civilisationens arbete fortgår genom taloch tryckfrihetens mäktiga häfstänger. Vi undantaga derifrån icke Frankrike, om ock den politiska friheten der för . ögonblicket slagits i temligen trånga och hårda ijettrar. Men der finnes likväl religiös frihet, som är vigtigare än all annan, och der finnes vetenskaplig frihet, som icke störes af dessa trons, rättare kallade: Otrons, kyrkofurstar, på hvilka Frankrike dock visserligen icke lider någon brist; der finnes slutligen en utsträckt industriell frihet, ehuru tyngd af pålagor, som gifver ett vidsträckt fält för det teckniska snillets utveckling. Vi behöfva ej tala om England eller om oss sjelfva. Äfven här har man att strida, och att allvarsamt strida emot samma dystra elementer, som i det södra Europa äro de rådande, men som här äro något så när utkastade från sina starkaste positioner. Men vi hafva frihet, visserligen ej så fullständig, som nyttigt vore och som vi, med Guds hjelp, tänka tillkämpa oss; men dock så myeken, att vi kunna använda den fria tankens och ordets vapen, och icke behöfva anlita stiletten. Vi äga frihet, att använda våra krafter i kulturens tjenst och att tillegna samhället individernas otvungna samverkan till allt godt och nyttigt, till befrämjande af allmän upplysning och väckande af en högsinnt national-anda. Derföre äro vi äfven berättigade att hysa ganska stora förhoppningar både om vår egen utveckling och om Nordens kommande inflytande på det stora, verldsborgerliga samhället. Men ju lifligare vi hysa dessa förhoppningar, dessa mera måste vi känna oss manade, att icke stanna, icke stå stilla, utan gå framåt. De södra Europa må vara oss en varnande skräckbild hvarthän stillaståendet i ett folks lif leder. Aldrig har sanningen af orden: den som icke går framåt går tillbaka, framstått klarare än här. Och detta framåtgående, det innebär i första rummet ett tillintetgörande af samma eI lementer, som beredt och bereda nyssnämnda staters förderf. I främsta rummet af dessa framträder hierarkien, prestväldet, denna at vår läras gudomlige stiftare strängare än all annan bekämpade makt, som binder samveten, I predikande en s. k. tro, som ingenting annat är än den svåraste otro, och pålägger folken bördor, som den sjelf ej vill med ett finger lyfta. Denna makt finnes nemligen äfven hos oss, ehuru lyckligtvis i en mycket förmildrad gestalt, förmildrad dels genom en jemförelsevis underordnad ställning, dels dersigenom att den äger många fromme och ädle män i sitt sköte. Men den finnes dock, och vår välfärd, både andliga och timliga, fordrar att den upphör. — Vi hafva äfven andra elementer att bekämpa, både utom oss och inom våra egna bröst. Det mål vi söka är högt och stort, men ligger icke nära och vinnes icke utan möda. Det är oss, under sådana förhållanden, icke medgifvet, att öfverlemna oss åt stundens ljufva ro. Ty arbetet är mycket, men det är ock glädjande, emedan vi arbeta på en förhoppning, emedan l41 nn a — vågar framträda inför den, som jag en gång älskade,