Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1856, sida 1

—— — VV cA vägar framträda inför den, som jag en gäng älskade, som jag ännu älskar. — Annu? — Ja, min kärlek till er har uppehällit hela mitt lif, den har gjort mitt hjerta mildare och bevarat mig ifrån synd Nu är dess häftighet borta, nu har mitt hjerta tillkämpat sig lugn, och jag hoppas af Gud, att jag aldrig mera förlorar detsamma. Friherrinnan suckade djupt, hon tryckte sin hand intill sitt bröst och såg ned emot jorden. — Och om ni en gång älskade mig, som jag tror att ni gjorde, så hoppas jag, att det gått er som det gått mig, att också ni blifvit försonad med Gud och verlden. — Nej, det har jag icke, svarade friherrinnan. — 0, förlåt mig då, nu återkommer min fordna oro, ack, det hade jag icke trott. — Jag har förlåtit er för länge sedan, ni är oskyldig, det är jag sjelf som är skyldig, det är min egen synd, mitt eget brott, som likt en förbannelse hvilar öfver mig. Tårar fylde friherrinnans ögon, hon uppgaf ett rop af smärta; allt, som så länge varit begrafvet under lugnets istäcke, kom nu till utbrott. Majoren betraktade henne förvånad, men vågade icke störa henne. Den fordna tiden trädde henne närmare, länge tycktes hon hafva legat död under jorden och nu först vaknat till ett lif fullt af smärta. Hon vred sig som en mask, hon snyftade, och majoren blef så rörd, att äfven han kände tårar i sina ögon. (Forts.)