Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1856, sida 1

L — ——— — Guds ord halka sig förbi, men stundom — ett sällsynt tillfälle — förekom det henne, att hennes hjerta klappade något fortare. Sådan var friherrinnas historia. Hon längtade icke efter frid, ty hon anade icke dess ljufhet, och hon trottsade verlden, emedan hon ficke trodde, att hon och den kunde försonas med hvarandra. Femtonde Kapillet. Den gamla friherrinnan sitter i sitt rum vid Bredgaden och broderar på en soffkudde. Rosor och andra fagra blommor framtrollas af hennes hand; hon betraktar sitt arbete på afstånd och är nöjd dermed. IIon syr långsamt, stundom darrar hennes hand, ty hon är ej mera ung. Är det en våälnad, som står framför henne? nej, det är löjtnant Stolk. Äfven han har blifvit gammal, hon upptäcker rynkor i hans panna, men uttrycket i hans ansigte är detsamma. — Det är länge sedan vi sägo hvarandra, hviskade han. — Ja, mycket länge sedan, sade friherrinnan och såg ned på sitt arbete. — Det har kostat mig många strider med mig sjelf, innan jag kunde besluta mig att gå hit, hvarifrån jag blifvit utstött. I — Utstött har ni aldrig blifvit, men mitt lugn fordrade, att vi icke mera sågo hvarandra. — Det var likväl hårda ord ni tillskref mig, de söndersleto mitt hjerta, men jag är er dock tack skyldig; ty ni är orsaken till, att jag utan blygsel nu