Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1856, sida 1

——— Den 9 Juli. Få tidpunkter i historien torde vara lärorikare i och för bedömandet af de politiska systemers värde, som strida om väldet, än just den, uti hvilken vi nu lefva. Å ena sidan se vi nemligen börds-välde och prestvälde, uti intimt förbund med fursteväldet vaf Guds nåde, arbeta för att bevara, konservera, allt det goda gamla, som så länge lyckliggjort folken, och som väl derföre äfven bör lyckliggöra dem dädanefter. Å den andra kämpar folkväldet (demokratien) för en ny tingens ordning, hvars mål är öppnandet af kulturens välgerningar för alla medlemmar i ett samhälle. De förstnämnda väldena representeras af Europas södra stater, Italien (utom Sardinien) och Spanien, till hvilka sluta sig Österrike och de flesta öfriga tyska stater: det sistnämnda väldet, demokratiens, framåtgåendets, af Frankrike, England, Sardinien, Schweitz och de Skandinaviska länderna. Hvilken olika anblick erbjuda ej dessa länder? Italien, prestväldets urtyp, företer en förvildning af befolkningen, som väcker menniskovännens fasa, och en förnedring af allt slag. Sådana äro frukterna af det heligas välde? (såsom man behagat öfversätta ordet hierarchie), af ett välde, som icke aktat och icke aktar för rof att i Guds och Christendomens namn begå de gräsligaste dåd af våld och sedeslöshet, allt för att konservera de gamla förhållandena och motverka omstörtningsmännens planer. Ja, det är kommit i detta land derhän, att de hederligaste elementer torde vara dessa röfvarband, som förklarat det öfriga usla samhället krig på lif och död. — I Spanien synes den sista revolutionen hafva kommit för sent, eller ock sakna dess ledare tillbörlig kraft emot det äfven der djupt rotfästade prestväldet, som nu synes göra gemensam sak med socialister och absolutister, för att under den allmänna förvirringen rädda sina förlorade eller hotade rättigheter. Samhället har varit för länge konserveradt, för att kunna räddas annat än genom nya, blodiga kriser. I Tyskland framstår det allmänna lidandet icke i så bjerta färger, men ligger så mycket djupare inom hvarje fosterlandsväns bröst, utur hvilket man då och då hör tunga, klagande suckar uppstiga. Det tyska folket har framgått för långt på bildningens bana, tack vare den reformation, som för en tid åstadkom en pånyttfödelse, för att kunna behandlas så som Italiens. Men Just tillföljd deraf känner det ock så mycket bittrare förnedringen af att se en af sina furstar sälja sin krona och sina folks frihet åt det usla, murknade påfvedömet, och att höra detta samma påfvedömes hög-prester, ackompanjerade af protestantismens egna prester, med ett trots och ett hån utan like, fördöma hela dess