Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1856, sida 1

Belge innehåller den osannolika uppgift, storhertig Leopold af Toscana, om hvars trälförhållande under Österrike och benägenhet för ett konkordats afslutande med påfven förut talats så mycket, nu skulle vara sinnad att återställa sitt lands år 1849 upphäfda frisinnade författning. Konung Ferdinand af Neapel, vår tids Caligula, springer fortfarande gatlopp genom de engelska tidningarne, bland hvilka isynnerhet Times och Morning-Post utmärka sig för de skarpa slängar, hvarmed de undfägna Hans Majestät. Men det är icke blott Englands press, som trycker brännmärket på denne despot, utan Storbrittaniens utmärktaste statsmän — gubbar, som längesedan tillryggalagt den ålder, då uppfattningen af ställningar och förhållanden beror af passioner och sympatier — göra sitt till, för att framställa mannen i det ljus, i hvilket han en gång skall skina i häfderna. Vi nämna blott whigpartiets utmärkte ledare, lord Lyndhurst, som med anledning af den ohyggliga politiska brottmålsprocess, som nu föregår i Neapel, i öfverhusets möte den 30 Juni begärde af lord Clarendon, att den diplomatiska korrespondensen i italienska frågan skulle framläggas för parlamentet. Som vi veta, vägrade lord Clarendon detta, emedan korrespondensen ännu icke var slutad. Emellertid fortfar neapolitanska regeringen med sitt gamla system, och nästan hvarje post innehåller berättelser om nya styrelseåtgärder än af det vildsinta, än af det ömkliga och löjliga slaget. Så har konung Ferdinand nyligen, för att chikanera sin bror, hertigen af Capua, utfärdat en förordning, liknande de i tidningarne stundom förekommande annonserna, som förbjuder undersåterna att utlåna penningar eller på kredit lemna varor åt någon medlem af kungliga familjen; de som förbryta sig häremot, skola genast inspärras i fängelse. SPANIEN. Indep. Belges brefskrifvare i Madrid lemnar en sorglig skildring af tillståndet i detta land. Sedan han omtalat de bekanta tilldragelserna i Valladolid, vunder hvilka de upproriske hade god tid att öfverlemna sig åt sin vandalism, och auktoriteterna först då försökte stilla tumultet, sedan plundring och brand varat i fyra timmar, fortfar han i följande ordalag: Dessa händelser stå icke enstaka. Lifsmedelskrisen, af hvilka Spanien länge varit vida farligare hotadt, än af den politiska krisen, har hastigt på flera punkter utbrutit. Knappt ankom posten från Valladolid till Medina de Rioseco med underrättelse om oroligheterna, förrän sådane äfven på det sednare stället utbröto. En folkmassa, som samlat sig utanför Rioseco och tydligen blott väntade en signal, för att börja våldsamheter, inträngde i staden under ropet lefve religionen! Ned med de liberale! Ned med de rike! Derefter framträngde den till käerna, der den uppbrände flera baracker och spanmålsförråder, som auktoriteterna samlat, just för att åstadkomma en sänkning i brödpriserna. Auktoriteterna voro alldeles vanmägtige gentemot de upproriske; man beräknar den skada, desse anställt, till minst 100,000 duros. Till alla städer och byar längs kastilianska kanalen hafva oroligheterna hastigt utbredt sig, beledsagade af plundring och brand. Provinsen Valencia är förklarad i belägringstillstånd. I Salamanca hafva likaledes oroligheter egt rum. Madridertidningarne äro ingalunda enhälligt af den öfvertygelse, att dessa uppror haft sin grund i lifsmedelns dyrhet. Många tro, att de med konst och bearbetning blifvit framkallade, några säga genom socialister, andra genom jesuiter, andra åter genom karlister. Ett eget sammanträffande är det för öfrigt, att spanska regeringen liktidigt med underrättelserna om oroligheterna i Valladolid erc— —LL AX L—