Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1856, sida 1

ten privat förmögenhet, och hans hustru förstod präktigt att maniera utgifterna, så att de icke öfverstego inkomsterna; men detta var också egentligen hennes enda dygd. Fru Svane var af mycket förnäm famil, adelsstolt och intrigant. Sina egna slägtingar säg hon gerna hos sig, medan hon otvetydigt nog lät mannens anförvandter förstå, att de voro öfverflödiga. Kommendören sjelf var en förträfflig man, som lät hustrun styra i sitt hus och samvetsgrannt sköta sina egna förrättningar. Blott en enda gång hade han genomdrifvit sin vilja tvertemot hustruns, nämligen då han beslöt att upptaga sin föräldralösa brorsdotter i sitt hus. Förgäfves visade sig frun vresig mot honom under en hel månad, förgäfves gjorde hon honom uppmärksam derpå, att han sjelf i hade två döttrar, och att hushållningen måste inskränkas genom en sådan tillökning i familjen; allt detta tjenade till ingenting, ty kommendören stod fast vid sitt beslut och förde en vacker dag den föräldralösa flickan hem till sig. Det var en liten vacker flicka med klara blå ögon, ur hvilka en godmodig karakter framlyste. Hon hade nyligen förlorat sin mor och var ännu sorgklädd. Frun mottog henne temligen kallt, hennes jemnåriga kusiner helsade henne med en nådig och nedlåtande nick. Det dröjde ej länge, innan hon märkte, att man ej gerna såg henne i huset. Vid bjudningar var det ingen, som brydde sig om henne, Ett undantag härifrån gjorde dock den unga fröken Orvall, dotter af en general. Från det första ögonblick hon såg den af alla andra förbisedda flickan, hade hon för henne fattat en tillgifvenhet, hvars innersta rot måhända var medlidande. Emilie kände sigitacksam derför, hon anförtrodde sin väninna alla sina sorger, och denna tröstade henne så godt hon kunde och ingöt mod i det bäfvande jungfruliga bjertat. Då hän