Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1856, sida 1

(LV ———— — — — — de sig att den äldsta kusinen blef förlofvad med en kammarjunkare. Dennes vänner erhöllo derigenom tillträde till kommendörens hus, och ibland dem var baron Hartug. Baronen ägde ej sina umgängesvänners fint bildade sätt att vara, men deremot en öppenhjertighet, som aldeles intog Emilie för honom. Han å sin sida talade också gerna med henne, och småningom lät Amor kärleken insmyga sig i bådas hjertan. Allt detta undgick icke kusinernas argusögon, och de gycklade ofta med Emilies känslor, då hon icke var närvarande. Åt fröken Orvall hade hon af medfödd blyghet icke anförtrott sitt hjertas hemlighet; väninnan blef således mycket öfverraskad, då hon af kusinerna erfor Emilies och baronens ömma förhållande till hvarandra. Hon ilade genast till Emilie och förebrådde henne, att hon ej hyste förtroende för henne, och den stackars flickan var nära att falla i vanmagt, då hon fick veta, att alla kände hennes hemlighet. Fröken tröstade henne så godt hon kunde, och det lyckades henne äfven att småningom lugna den bäfvande Emilie, hvilkens förtrogna hon nu blef. Men någon tid derefter försiggick en förändring med fröken Orvall; hon besökte icke sin väninna så ofta som förr, slog ned ögonen, när denna såg på henne, och undvek att tala om baron Hartug. Emilie var bedröfvad deröfver och kunde icke begripa orsaken dertill. Hartug tycktes äfven sky henne, han infann sig mera sällan i kommendörens hus, och dock var hon öfvertygad om, att hans kärlek var oförändrad. (Forts.)