Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1856, sida 1

vägade Axel förklara henne sin kärlek. Elise drog en diup suck och räckte honom stillatigande sin hand, den han betäckte med kyssar. O, huru mycket hade de ej att tala om, att meddela hvarandra om tvifvel och förhoppningar, om ögonblickets salighet och framtidens lycka. Då klockan i Frue Kirke slog tolf, sade Elise leende: Ru sväfvar den inmurade jungfruns välnad för sista gången kring Harretugs torn; förtrollningen är löst; en fröken af Hartugs slägt har: för tid och evighet förenat sig med en borgerlig man. — Ja, för tid och evighet, sade Axel och tryckte henne till sitt hjerta. Fjortonde Kapitlet. Innan vi gå vidare i denna berättelse, måste vi förutskicka några betraktelser öfver händelser, som föregått i början af detta århundrade. Om möjligt skola de tjena att kasta något ljus öfver den hemlighetsfullhet, som är utbredd öfver den gamla friherrinnan och låta oss bättre förstå det följande. Enhvar känner den nedtryckta sinnesstämning, som herrskade här i landet efter det nästsista kriget. Statskassan var bankrutt, handeln tillintetgjord och, hvad som var värst af allt, nationens aktning för sig sjelf borta. Det offentliga lifvet inskränkte sig till klupb-baler och klubbtal; för det öfriga lät man regeringen sörja. Familjelifvet deremot blomstrade skönare än någonsin vid denna tid: I kommendör Svanes hus var nästan hvarje afton främmande. Kommendören egde utom sin lön en li