Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1856, sida 1

ståndare, återvända hem, djupt genomträngda af densammas förträfflighet, af domens rättvisa, samt lifvade af den största högaktning för jurydomstolens medlemmar, åklagarne och försvararne; och de förmå nu först bedöma hvilken kunskap och förmåga, hvilket arbete och möda ofta äro erforderliga för att för jurymännen framdraga ljuset och för dem bana vägen till den dolda sanningens upptäckande. Jurymännen skola icke underlåta att i sina hem vidare utbreda den goda meningen öfver institutionen och de dervid handlande personerna. Detta allt är fördelar, hvilka icke ensamt genom offentligheten och det mundtliga förfarandet kunna ernås och äro så mycket högre att skatta, som, enligt all gjord erfarenhet, misstroendet mot all offentlig myndighet, och isynnerhet mot den lagskipande, växer i jemnbredd med den stigande civilisationen och den politiska rörligheten, äfvensom passionerna kasta sig öfver skenet, för att uppväcka misstankar och missnöje. Det enda medel, som förmår, om också icke qväfva, dock i möjligaste måtto till följderna inskränka och oskadliggöra dylika bemödanden, består deri att låta folket deltaga i statsförvaltningen och lagskipningen isynnerhet. En bland de bästa frukterna af juryinrättningen är äfven, att sjelfva strafflagstiftningen och lagens herravälde, genom den moraliska kraft de af jurymännen afsagda domsluten erhålla, vinner en styrka, som man förgäfves söker i länder, hvilka ej känna denna institution. Ett enda af jurymän afgifvet, fällande utlåtande har mera anseende och verksamhet än ett helt dussin domar, utgångna från rättslärda domare, isynnerhet i fråga om politiska rättegångar. — Jurymännens oberoende, då de efter afgifvet utlåtande återvända till sin medborgerliga krets; deras ställning i lifvet, hvilken sätter dem i stånd att rättvist uppskatta den anklagades handlingssätt och individualitet, samt att, genom kännedomen om sina medborgares åsigter och genom en förståndig aktning för omständigheter och förhållanden, åt sitt utslag gifva anseendet af ett fäderneslandets vittnesbörd — allt detta förlänar åt juryns domslut den makt, att den, såsom engelsmännen säga, bland alla menskliga inrättningar är den minst ofullkomliga och så mycket mera betryggar rättvisans handhafvande, som den anklagades vidsträckta rätt, att utesluta jurymän, gör, att de återstående jurymännen äro att anse nästan såsom skiljedomare, hvilkas domslut samhället och den anklagade frivilligt underkasta sig, och öfver hvilket derför heller ingen kan beklaga sig. De personer, som med så mycken motvilja betraktat juryinrättningen böra hafva åtskilligt att lära af den i Tyskland vunna erfarenheten. Eget nog hafva vii Sverge en tillstymmelse till liknande inrättningar, som tillika äro lemningar af ett urgammalt juryväsen, uti våra 8 k. härads-namnder, hvilka bestå af domare, som äro valde af folket sjelft, och hvilka, då de äro eniga, kunna fälla utslag emot den egentlige domhafvanden. Den älste i nämnden kallas hos oss, åtminstone på vissa orter, härads-domare. Juryinrättningen skulle sålunda i Sverge redan förefinna en grund, på hvilken den kunde byggas.