Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1856, sida 1

10 1110— al RJ ön sig otillräcklig, och sålunda ådagalägger, att och behofvet tillvexa i bredd med befolkningen. Det torde invändas, att Göteborgs stad häri har ingen skuld, ja, det kunde till och med påstås, att Carl Johans församling står i en sådan till staden, emedan det är just denna sednares handlande och industri-idkare, som lemna församlingens arbetsklasser nödig utkomst. Medgifvas måste att en sådan invändning vore af betydenhet, derest erfarenheten icke lärde, att arbetaren sällan af omtanka för kommande dagar, då ålder och sjukdom göra honom oförmögen å still arbete, sparar af den närvarande, om än så rikliga arbetsförtjensten, utan att han fastmer, när dessa oundvikliga förhållanden förr eller sednare inträffa, står utblottad och ofta med en talrik familj, nödSakad att anlita den allmänna välgörenheten inom det samhälle der han är boende. Enär moralens bud icke kunna frikalla det samhälle, som tillgodonjutit fördelarne af arbetarens krafter, ifrån skyldigheten att, då dessa svika, skydda honom, derest sådant erfordras, för behofvet, detta må vara framkalladt genom hans eget förvållande eller andre omständigheter, så kunna icke heller Göteborgs stads innevånare undgå att på samma gång de åberopa den betydliga förtjenst de bereda arbetsklassen inom Carl Johans församling, följdriktigt erkänna sin skyldighet att i större mon än som hittills skett eller genom en fullständig förening med stadens egen fattigvård bispringa sine utslitne arbetare i nödens och behofvets stund. Församlingen anser sig sålunda förvissad att Göteborgs stad icke skall afvisa detta rättmätiga anSyråk, och tror att den summa, som härigenom skulle I komma att öka denna titel af stadens utgifter, komm att i väsendtlig mon ersättas af församlingens egna bidrag. Att församlingens innevånare, hvilka icke utgöras af landtbrukare utan till största delen idka stadsmanna-yrken, i följd hvaraf de ock stå i ett nära samband med staden och på hvarjehanda sätt bidraga till bedrifvandet och utvecklingen af stadens sjöfart, handel och industri, deraf de likaledes för sin : utkomst äro i väsendtlig mon beroende, detta oaktadt fortfarande lyda under landträtt och således i manhang ega olika och mindre fördelaktiga rättigheter än de, som äro Göteborgs innevånare förunnade, kan icke vara lämpligt eller billigt. Vi åberopa alltså i underdånighet detta förhållande såsom ett hufvudskäl för den önskade föreningen. I den händelse, hvilken torde inträffa, att ett ökadt antal tjenstemän vid stadens verk i fölid af en sådan skulle erfordras, torde kostnaderne för desse till stor del, om ej helt och hållet, betäckas af de provisioner, som bouppteckningar, arfskiften och auktioner, komme att inbringa, hvadan stadens ökade utgifter för detta ändamål icke kunna blifva af någon betydenhetpå församlingen med de ökade tillgångar, som afgifterne för rättighet till utminutering och utskänkning af sprithaltiga drycker bereda, blifvit i tillfälle att utan större tillskott från Göteborgs stad, till hvars polisdistrikt densamma hörer, sjelf underhålla en ordnad polis, komma för en sådan icke heller några ökade utgifter att drabba staden. Härtill kommer att staden uti tolag och vågpenningar för varor som der förtullas för att vid de inom församlingen befintlige fabriker förädlas, redan uppbär ett belorp som öfverstiger församlingens närvarande alla sammanlagde utgifter. Genom nådigt bref den 21 Juni 1847 har E. K. M. visserligen medgifvit handelsidkande inom församlingen i öppna bodar med kolonialoch manufakturvaror, men då härvid det vilkor fästats, att idkare af sådan handel skall vara borgare i Göteborg samt till staden erlägga de med burskap der förenade afgifter, har derigenom en förökad inkomst beredts stadskassan, som väl billigtvis borde komma församlingen tillgodo, ehuru sådant nu icke är förhållandet. Vi kunna vidare icke underlåta att i underd. fästa E. K. M:s nådiga uppmärksamhet derpå, att för ett samhälle i de egna förhållanden, hvari, så till belägenhet, som till befolkning, Carl Johans förI samling sig befinner, de kommunala institutioner, som för landsbygden äro gällande, måste vara olämpliga och otillräckliga; dels är nemligen en sockennämnds verksamhetskrets alltför begränsad för åstadkommande af nödig kraft och stadga i förvaltningen, och dels, då såväl sockennämndens, som fattigvårdsstyrelsens göromål äro både många och vidlyftiga samt församlingens innevånare till största delen äro arbetare, hvilka till kommunala befattningar icke kunna vara lämpliga och, äfven om så vore förhållandet, icke äro i tillfälle att uppoffra den tid desamma kräfva, har det varit och är fortfarande förenadt med yttersta svårighet att till sådane befattningar erhålla passande personer. Församlingen har också i anledning häraf sett sig nödsakad dertill utse personer boende i Göteborg, äfvensom tienstemän, hvilka derifrån lagligen bort vara befriade, hvarjemte de engång valde måste fortfara i bestridandet af dessa besvärliga och tidsödande befattningar under flere års tid. Då slutligen tages i betraktande att församlingen genom de testamentariska dispositioner som under senare åren af åtskilliga personer blifvit gjorde för —— — — — — nöden afsende på lagskipning och hvad dermed står i samnnnnnnn AES VETEN