Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1856, sida 1

— Min fröken, jag ber er betänka, att... — Jag har betänkt allt; min band får ni aldrig. — Min bästa fröken, jag kan ej beskrifva min förvåning ... . — Ni känner nu mitt svar, och jag hoppas, att ni förskonar mig från att tala mer om den saken. — Det kan jag verkeligen icke; det gör mig ondt, att jag måste haadla mot er önskan ... ni vet kanske icke, att det är er mors och broders vilja, att ni skall gifva mig er hand? Herr v. Kleist betonade ordet vilja mycket starkt. — Men jag har också en vilja, min herre, och den torde vara den vigtigaste vid detta tillfälle. — Det torde vara tvifvelaktigt, svarade herr v. Kleist bittert. . — Hvad menar ni dermed? Tror ni mig vara ett omyndigt barn? . — Nej, Gubevars ... Hvad, ni vill gå, min fröken! Nej, det tiilåter jag icke; jag måste dessförinnan säga er, att ni skall ådraga er många obehagligheter, om ni nekar mig er hand. — Derpå tviflar jag ingalunda, men jag föredrager det framför att bli olycklig för hela lifvet. Elise gick, och herr v. Kleist skar tänderna af raseri. Rudolf kom kort derefter in och erfor, huru frieriet aflupit. Hans förbittring kände inga gränser, och han skulle straxt ilat till Elise, om vännen ej föreställt honom, att det vore bättre att genast tala med den gamla friherrinnan. Begge begäfvo sig till henne och fann henne såsom vanligt kall och skenbart känslolös. De anförtrodde henne sitt bekymmer, och hon åhörde dem lugnt. Efter en kort öfverläggning gaf hon Rudolf befallning att hålla Elise innestängd på hennes rum, tills hon gisvit efter. I — je