Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1856, sida 1

studsade öfver denna ordre, men vid en sträng blick af modren, skyndade han att efterkomma den. Derefter frågade friherrinnan herr v. Kleist, om han kände en familj Öberg, och berättade honom tillika, att Alfred förlofvat sig med en flicka af detta namn. Kleist hade aldrig varit Alfreds vän; den förre trodde icke utan skäl, att löjtnanten just icke afmålat honom i de bästa färger för systern. I dag hade dessutom Alfred besegrat honom vid valstriden. Ädlingen svarade derför, att han hade hört en sådan familj omtalas, och det icke på det fördelaktigaste sätt; modren lärer nämligen gått omkring på rof, för att få dottren förlofvad; så åtminstone hade en gammal major berättat, och och det var otvifvelaktigt, att Alfred på ett skamligt, men slugt sätt blifvit lockad i hennes snara. Friherrinnan drog en djup suck och sammanknäppte händerna. Herr v. Kleist berättade vidare, att det var samma fru Öbergs son, som hade besökt pastor Möller under hans sednaste sjukdom; att denne Laban, som var bokhållare, lockat Elise ned till prestgården sent om qvällarne; att han (herr v. Kleist) sjelf sett dem taga ett förtroligt farväl af hvarandra i dörren, att klockan då var tolf på natten o. s. v. Friherrinnan blef vid denna berättelse likblek, hennes läppar darrade, och då Rudolf kom, sade hon: a — Det går en saga om denna borg, att en jungfru blifvit inmurad här någonstädes, derför att hon inlåtit sig i kärleks-förbindelse med en ofrälse; det är min vilja, att min dotter instänges på sitt rum och ej slipper ut, förrän jag för alltid tillslutit mina