Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juni 1856, sida 1

folksiendtliga uppträdande otacksamt, enär det gjort allt för att vinna deras bevågenhet, ehuru väl det derföre icke kan uppoffra sina nationella sjelfständighets-intressen. Det nårvarande systemets enda förklaringsgrund måste sökas deri, att det sträfvar efter folkelementets undergång; ty ville konungamakten, som fordom, bygga sin styrka på de nationella elementerna, låg det äfven i dess ögonskenliga intressen, att höja deras värde, till fromma för den gemensamma styrkan. Då konung och folk vandrade samma vägar, ordades föga om den politiska enigheten. Der saken fanns, behöfdes icke frasen. Nu deremot, hör man ständigt idislade fraser om den politiska enighetens nödvändighet, sedan den genom systemets förvållande blifvit omöjlig, då den nu endast står att vinna på en mark, der svenska folket ingalunda är sinnadt att uppsöka densamma. Detta så eftersträfvade allenastyrande kan visserligen vara lockande för den furstliga egenkärleken, emedan den sätter fursten i stånd, att tillräkna sig allt det goda, som sker; men saken har äfven sin frånsida, den, att fursten i sådant fall äfven måste uppbära ansvaret för det onda, som sker. Systemet har visserligen trott sig finna medel att reda sig ur denna dilemma, genom att kasta de onda gerningarne uteslutande på ministrarne, men sent omsider skola personer fattas, som hafva lust att vara höga vederbörandes syndabockar, stryktagare och spela en verklig martyr-role, hvarför de icke skörda någon den ringaste ersättning. Man kan visserligen säga att systemets framgång är nationens eget fel, enär den vunnits genom folkviljans bristande kraft. Många ursägtande förhållanden kunna dock i detta fåll framdragas. Nationen fördes på villovägar. först och främst derigenom, att dess forntida erfarenhet lärde den, att det fosterländska lifvet alltid utgick från dess konungar, hvilket ingaf en fortfarande, naturlig benägenhet, att lyssna till den från konungamakten utgående impulsen; ytterligare förvillades nationen af obekantskapen med de moderna konstformerna, som dock endast voro ett systematiserande af Sverges urgamla politiska författning. 1809 års lagstiftare hafva äfven i detta afseende ett ansvar att bära; de förmådde icke tydligen uttrycka sin mening; bokstafven kom således i en viss grundlagsparagraf att stå i strid med den hela grundlagen föröfrigt genomgående andan. Allenastyrandet fick derigenom ett slags stöd, och denna, jemte fere andra redaktionsfelaktigheter, föranledde dessa ändlösa strider om formerna, som göra våra riksdagsförhandlingar så andefattiga. Emot hvad vi nu yttrat om allenastyrandet torde man invända, att vi endast framkommit med fraser, och att de faktiska bevisen uteblifvit. Man kan derpå svara, att systemet är tillräckligt åskådligt för de seende, att ljuset åter icke är till för de blinde, att de så kallade juridiska bevisen, de enda, som mäkta öfvertyga de politiska optimisterne, endast åstadkommas genom grundlagarnes direkta väldförande, hvilket icke ligger i systemets planer. Man föredrager att i mörkret lirka sig fram, en method, på hvilken man utan all verklig våda, men säkrare och behändiga— —— -——— ooo MM oo LenenAnAden ..