Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juni 1856, sida 1

stigare efter hvarandra. Regnet har deremot nästan akstannat och faller endast droppvis. Men mörker herrskar öfverallt, och Elise, som står i sitt fönster i andra våningen, ser blott mörker, idel mörker. Hon tänker på gamla sägner och spöksagor och hon darrar, i trots af sin djerfva ande och upplysta förStånd. OUppe i tornet — berättar en sägen — är en Jungtru af den Hartugska slägten inmurad, Kärlek till en yngling af borgerlig härkomst var hennes brott. Med hemska klagorop sväfvar hon, under mörka nätter, kring muren och får ingen ro, förrän eu jungfru af hennes slägt gifter sig med en ofrälse. Detta har ännu icke skett. Den Hartugska vapenskölden har alltid förenats med ett annat adelsmärke. Hvarför fördjupar sig Elises tankar i denna sägen? Hvarför lyssnar hon till den minsta vindpust derute? Tror hon, att bon är utsedd att blifva den olyckliga gengångerskans befriarinna? Hon rullar ned gardinen, makar bränderna i kaminen, putsar lampan och sätter sig att skrifva. Stormen, gengångerskan, allt omkring sig glömmer hon, och alla hennes tankar koncentrera sig kring de små sirliga bokstäfver, som hon tecknar på papperet. GUU