Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juni 1856, sida 1

relse-systemets historia, fortgått. i samma skarpt kritiska anda och värdiga sramställningssätt, som utmärker denne författares skriftställeri. Då vi tro att de här uttalade sanningarne icke kunna nog hållas vederbörande för ögonen, återgifva vi här den sjette, men troligen icke sista, artikeln af nämnde uppsats-följd, hvilken lyder sålunda: Svenska nationen var alltid konungsk, men den fästade konungskheten vid handlingen, icke vid personen, den såg icke i konungen den Orientaliska afguden — icke en frukt af Guds nåde, utan af folkets nåde, och uppträdde han icke som folkintressenas skyddare — som folkviljans tolkare, har exemplet af, från Gustaf I:ste, 3:ne afsatte konungar visat, att Svenska folket, sedan missnöjets bägare är rågad, icke försinkar sig med att verkställa räfsten på ett så radikalt sätt, att de, som missbrukade konunga-myndigheten, för alltid gjordes oskadliga. Ingen af dessa konungar uppträdde dock som egentliga folktyranner, de uppträdde endast som konungar med Guds nåde, hvilka icke hade öra för folkets opinioner, utan endast lyssnade till sin egen vishet och sina egna hugskott. De skiljde sig äfven deri från Sveriges öfriga konungar, att de ogerna -satte sig i beröring med Svenska folket och dess organer, Rikets Ständer, i hvilka de skådade fiender och binder för sin sjelsviskhet. Svenska folket fordrar dock något utöfver de nödtvungna eftergifterna för lagens bokstaf, neml. att folkets sammankallade ombud behandlas med aktning och förtroende. Så ställde sig de framfarne konungarne till ständerne, men ett annat förhållande inträdde med 1810. Folket, dess ombud och organer upphörde då att behandlas såsom allierade, samma intressen delande makter; de betraktaI des deremot som siendtliga elementer, hvilkas rättigheter ansågos vara för stora och skadliga, och dem det låg i konungamaktens intresse, att inskränka. Från denna period daterar sig ett aldrig frångådt system, att kringgå och nedsätta allt, som utgår från folket; att på offentliga och enskilda vägar förlama den medborgerliga verksamheten och förtyda deras afsigtor och bemödanden, som sträfva att hämma den ofosterländska rigtningen. Äfven i sådana fall, der nationens intressen icke stå styrelsens i vägen, råder en slags aficktation, att pråla med maktfullkomligheten, och att visa, att styrelsen icke verkställer det för nationen nyttiga oftare, än det faller den sjelf in. Detta öfverensstämmer åter icke med Svenska folkets anda, som icke heller älskar att ställa sig i skuggan, och som således icke blott vill göra sin medborgerliga verksamhet gällande, utan äfven vill framstå dermed, van, som den från uråldriga tider varit, att sjeliständigt ingripa i landets alla angelägenheter, dervid af våra fordna utmärktare konungars tolkvänliga tänkesätt mötta på det förtroendefnilaste sätt. Ännu mindre lärer solket vara sinnadt att afstå från sin försattningsenliga verksamhet och ett fritt folks rättigheter, alldra helst när de politiska syftenas klara afslöjande gjort det tydligt för en och hvar, att Sverges politiska frihet står på spel. Dertill kommer, att svenska folket icke kan undgå att finna de sista regimernas