Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juni 1856, sida 1

fortfarande lemna honom medel i händerna till att ruinera sig sjelf och befläcka värt namn? — Denna vackra skildring har du från herr v. Kleist, som af en eller annan orsak är Alfreds hemlige tiende. — Något har jag från herr v. Kleist, men mgeket har jag också med egna ögon sett under min korta vistelse i Köpenhamn. En dag var jag hos Alfred, och vi frukosterade tillsammans. Då stiger en person in, kastar sig i. en länstol och börjar utan bjudning att deltaga i frukosten. Jag erfor snart, att han var medarbetare i Fedrelandet och hade skrifvit flera artiklar mot ministeren, som han ville störta, Det kostade mig mycken möda att sitta qvar lugn och till utseendet likgiltig, ty jag kände den största lust att kasta medarbetaren på dörren. — Det skulle du hafva gjort, sade friherrinnan ironiskt. — Nej, jag ville icke helt och hållet bryta med min bror. Men jag anser mig nu hafva tillräckligt framvisat de skäl, som förbjuda mig att skicka honom penningar. Och eftersom jag alltid plägar gå ppet tillväga, skall jag i morgon skrifva till honom och säga honom mina tankar. — Gör det, sade friherrinnan; — emellertid skall jag skicka honom penningar ur min egen kassa. Friherrinnan reste sig långsamt och värdigt från sin stol och lemnade rummet, utan att säga godnatt. Bror och syster iakttogo tystnad, tilldess hon stängt dörren efter sig; då sade den förre: — Kan du säga, af hvad orsak vår mor intresserar sig mer för Alfred än för oss begge? — Nej, var svaret, — men kanske kommer det deraf, att bon ser honom mer sällan ... Rudolf,