Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1856, sida 1

— — ————kr —2———— J till brefvets innehåll, men fruktlöst; och barouen fortfar att harmas på Fadrelandet. Sedan friherrinnan slutat läsningen, sammanvek hon omsorgsfullt brefvet och sade: — Er bror mår bra. Han ber om penningar. Rudolf, du skall skicka honom dem. — Jag! utbrast Rudolf och lade bort tidningen, — han gör på en månad större utgifter, än jag på ett helt år. — Gör ingenting till saken ... Pengar måste du skicka honom. — Jag har länge önskat att tala med er om denna sak, min mor, och nu, då du sjelf bragt den på bane, vill jag säga dig min mening. — Jag måste väl höra den, sade friherrinnan kallt och bittert; — tala! Alfred är väl till namnet min broder, men ett broderligt förhållande har aldrig existerat oss emellan. Tidigt reste han härifrån till akademien och besökte oss blott under ferierna. Ehuru fem år yngre än jag, ville han alltid under vår korta sammanvaro vara den förnämste och lät mig ofta på temligen öfvermodigt sätt märka, att han i bildning och kunskaper stod öfver mig. — Men det var ju idel pojkaktighet, inföll Elise; — eedan han blef officer, har ju icke ett ondt ord vexlats er emellan. Jag är öfvertygad, att hans broderliga känsla för dig är varmare än din för honom, — Menar du det? Men hvarje gång, vi äro tillsammans, går han ju med sitt fördömda riddarkors på sig, likasom ville han säga till alla: jag är den förnämste af oss båda.