Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1856, sida 1

Communal-Exckutor. Den 14 Juni. Det atorartade möte at blomman utaf Nordens ungdom, som i dessa dagar äger rum i Sverges hufvudstad och gamla universitetsstad, som också engång var hufvudstad, har ej kunnat annat än ådraga sig ett stort deltagande inom Nordens länder. Att detta icke är minst inom det land, som ser de öfriga ländernas söner såsom sina gäster, är naturligt. hå de första student-tågen begynte, skedde de under en mer eller mindre tydligt uttalad motvilja å regeringarnes sida. Då Köpenhamns studenter första gången, år 1843, begåfvo sig till Stockholm och Upsala, gjorde de det till trots af alla hinder som regeringen, dels på egen, dels på Rysslands ingifvelse, sökte lägga för deras färd. Samma Ryssland, som ej kunnat hindra deras affärd från I Danmark, aktade icke för rof, att söka hin. dra deras mottagande i Sverge, och bragte härigenom Carl Johan i ett det brydsammaste dilemma, då han å ena sidan icke ville eller icke vågade stöta sig med Rysslands czar, och å den andra icke vågade möta den storm af harm och förbittring, som skulle hafva mött hvarje det minsta försök, att här gå erarens ärender. När sedermera, sommaren 1844, kort efter det kon. Oscar tillträdt regeringen, Upsala studenter ville återgälda besöket med en färd till Köpenhamn, blef det E. G. Geijers sorgliga uppdrag att afbäja färden, hvilket dock kostade honom för en tid den stora popularitet han af ungdomen åtnjöt, och gjorde hans skiljsmessa från samma ungdom betydligt kallare än den eljest blifvit, ett förhållande, som Geijer kände ganska bittert. Den politiska nödvändighet, för hvilken Geijer här blef offer, är ännu ej tillräckligt bekant, men skall, då den det blifver, uppdaga de band, Som ännu efter 1544 förenade. arftagarne af 1812 års familjefördrag. Härmed var isen emellertid bruten. Orla Lehmans tal i Köpenhamns ridhus, vid studentmötet 1845, har i viss mån blifvit en sanning. Oss tillhör framtiden, utropade den hänförande talaren, och profeterade dermed, att de idger, som då voro ungdomens, skulle en gång blifva folkens. De hafva, besynnerligt nog och hvad talaren kanske ej anat, äfven blifvit regeringarnes. Äfven här hafva sålunda förhållandena högst märkvärdigt förändrat sig. Och detta utan tvifvel till ett bättre. De tre nordiska länderna hafva alltför mycket gemensamt, för att kunna lefva i fejd, ja för att kunna ens vara främmande för hvarandra. Här möta icke blott ett gemensamt ursprung, många gemensamma gamla minnen, utan ock, för att hålla oss till den närvarande tiden, gemensamhet i kulturutveckling, gemensamhet i politiska förhållanden och gemensamhet i rent materiella intressen. Allt manar sålunda de tre brödrafolken, att sluta sig närmare till hvarandra, hvilket dock endast kan ske, genom afläggande af all falsk misstro, allt kälkborgerligt isoleringsbegär, all kortsynt egoism, och insigten deraf, att det gemensamma bästa är ock hvarje enskilt stats bästa. Till befrämjandet af denna insigt, denna mera vidgade blick öfver Nordens framtida bestämmelse, hafva de Nordiska studentmötena väsentligt bidragit, och skola ytterligare dertill bidraga. I denna mening, i denna förhoppning, förena vi vår svaga röst med deras, som upprigtigt och trofast helsat brödrafolkens ynglingaskaror välkomna till Sverges jord och hufvudstad! Måtte deras vistelse här blifva dem kär och lika rik på fröjdefulla minnen, som för Sverges studenter det gästfria mottagandet i Danmarks och Norges hufvudstäder! Sedan ofvanstående var skrifvet läsa vi i danska tidningen F:edrelandet följande ord ——— LL — LL