Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1856, sida 2

. Ekonomiskt. Under öfverskrift Grunderna för jordbrukakemien, jemförda med erfarenheten, af Justus v. Liebig, har A.B. återgifvit en längre uppsats, deri den nämnde berömde vetenskapsmannen uti 50 punkter uppställt några nya, märkliga grundsatser för det rationella jordbruket, hvilka, derest de befinnas rigtiga, synas vara ägnade att åstadkomma en revolution inom den method för jordens behandling, som efter så många strider nu är på väg att vinna allmänt erkännande, nemligen vexelbruket. Läsaren kan bäst dömma derom af de slutord, i hvilka förf:n resymerar sitt utlåtande. De lyda sålunda: Jordbruket är för närvarande underkastadt ett hinder, som obemärkt spärrar vägen för allt hvad vetenskapen må lära; detta hinder är vexelbruket. Landtmannen kan icke odla hvad han borde eller företrädesvis kunde vilja odla, utan nödgas beså en stor del af sin öppna jord med sådana vexter, som ej hafva annat ändamål, än att, genom mellankomsten af en för honom besvärlig och omedelbart föga afkastande ladugård, anskaffa den gödsel, hvilken fordras till frambringande af hans gäljbara landtbruksalster. Ett stort värdebelopp af jordutrymme, af arbete och kapital uppslukas af dessa lefvande dyngsabriker. Landtmannens enda, vår tids landtbruksvetenskap värdiga problem, är att utbyta vexelbruket mot en omvexling af tjenliga gödningsämnen, genom hvilken han kommer i tillfälle att, på hvart och ett af sina fält, odla blott de vertslag, hvilkas afsättning är honom förmånligast; allt efter hans olika ställning och olika syften. Huru oändligt enkla skulle ej landtmannagöromålen blifva, om det lyckades honom att på samma åker utan ombyte odla samma vextslag! Hvad de flesta jordbrukare förstå med landthushållningsvetenskap svänger sig kring de oklara begreppen, att vissa vexter rikta och skona, att andra matta och vemergla jorden! Jag vet icke om och huru vidt man nalkats det vetenskapliga målet, hvilket måhända ej står att uppnå och tilläfventyrs ej är lika tillgängligt för hvar och en, i följd af loka!a förhållanden; men vigten af hvad vetenskapen härom lärer: den fullkomliga vissheten om de särskilta gödningsbeständsdelarnes verkan, och deras beskaffenhet och form, i deras omvexling efter jordens geologiska och klimatiska beskaffenhet — denna vigt kan icke uppskattas för högt. Man skulle kunna vara målet ett godt steg närmare, om man till väl öfvertänkta försök i denna riktning hade användt en ringa del af de stora summor, som årligen samlas af landthushållningssällskaper och som i allmänhet bortslösas utan bestämdt eller bestämbart resultat. Besinnar man — för att stanna vid några praktiska exempel inom mitt sädernesland — att hvitbetsfabriken i Waghäusel årligen bringar 600,000 lI. kalisalter i handeln, hvilka hemtas ifrån hvitbetsfälten i Baden, utan att ersättas, och att man i Nordtyskland, år ut och år in, med tillhjelp af guano, skördar en oerhörd massa potatis, endast till hränvinsbränning. under det att potatisfälten icke få någon annan ersättning för de med potatisskördarne bortförda jordmånsbeståndsdelarne, än hvad guanon kan innehålla, så kan man omöjligen sväfva i tvifvel öfver dessa fälts slutliga tillstånd. Förrädet af de omsatta jordmånsbeståndsdelarne må vara huru stort som helst: uttömligt är det likväl.