Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1856, sida 2

I Skara nya Tidn. läses följande särdelos vackra sorgeqväde, hvilket efter hvad vi erfarit, tillika utgör en sann teckning öfver den aflidnes personlighet: Per Johan Söderqvist. Jag såg ditt namn, det stod ett kors derunder; Behöfs väl mer? — Lakonisk döden är. Omkring mig våren qvad i späda lunder Sin morgondikt; hvad fröjd och jubel der! Hur rikt är åfvets språk! Se berg och dalar Det skrifver fulla med sin blomsterskrift; Men ack, hur karg är döden när han talar! Hur gripande ändå! Ett namn, ett kors — en grift! När med basunklang sista timman ljudat För någon af de store jordens män, Hans namn går in i häfdens sal, förgudadt, Kanske förbannadt, efter sekler än. Men när den stilla vingårdsmannen dignar Bland sin plantering i befriarns famn, Ett hjerta, eller två hans lif välsignar. Han göms och glöms — men döms af Gud, som vet hans namn. Hvad är väl stort, hvad smått, i andens rike? Kanhända för Hans blick, som mäter allt, En Cesar kryper till sin hofnarrs like, Och dvärgen växer till en kämpgestalt. Stort är ej allt hvad blott förvånar, skimrar, I djupet bor den makt som verlden bär; Och på den grundval, som korallen timrar, Der står en stad en gång och lunder susa der Så har du verkat i det djupa, lilla, Korallen lik, ej störd af ytans prål: Du gått din bana framåt tyst och stilla, Men stort som evigheten var ditt mål. Du hängde inga bjellrande förtjenster Utpå en mantel — innanföre tom; Till höger såg du ej och ej till venster, Men gick din väg rätt fram, allvarlig, enkel, from. Du var ej ett af dessa skarpa törnen, Sjelfgjorda helgon, hvilka gerna stå I synagogerna och gatuhörnen Och bedja högt, att verlden lyssna må. Mångordiga, fördömmande, de hväliva Sin svada öfver verldens syndighet; Men känna verlden ej och ej sig sjelfva. Och kristendomen minst, hvars rot är ödmjukhet. Du drefs ej fram afr det förvända nitet, Med anspråk uppå andans? monopol; Du trodde mycket, tänkte ej så litet, Trons guld ej rostar utaf tankens stål. Ditt nit var ej en eld, som sprakar, flammar, En dufva var det med olivens blad. Och när du bad, du slöt dig i din kammar Och stängde dörren till, och tyst i löndom bad. Okonstladt var ditt väsen, vänfast, trofast; Din själ var enkel, rättfram — derför skön; Der sveklös redlighet var alltid bofast, Kandid som liljan, som den första snön. Som mången annan fick ock du besanna, Att lifvet ofta sitt bekymmer har; Men om ett moln der satt uppå din panna, Din sjelfva trumpenhet godmodig humor var. Mångordig var du ej, men hvad du sade, Var välbetänkt, och säkert som du tänkt. Ej något bakhåll dina tankar hade, Som skulle dagens klara öga kränkt. Och om — som det väl händt — en tanke sväfvat På dina läppar, men ej tätt en röst, Liksom ett barn han blygt tillbakabäfvat Och gömt sig, rodnande af oskuld, i ditt bröst. Du stilla vingårdsman, du plantat trägen För himlens skördar blott, till ljusets stad De unga sinnen har du visat vägen; Inom dess portar nu du sitter glad, Och täljer, häpnande, de många under, Som en gång hägrat för Johannis syn; Nu vingårdsmannen dväljs i himlens lunder, Korallen vingar fick — och flög mot skyn.