Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1856, sida 2

Uenna iramträdt, om icke genom pressen, och väl egentligen genom landsortspressen, ty Stockholmspressens beskedlighet på senaste tiden är allmänt bekant. Nu kan man också vara öfvertygad, att den politiska opinionens barometer är lika sinkänslig som den merkantila. å hvilken hvarje på densamma verkande omständighet ögonblickligt visar sin inflytelse medelst fall eller stigande i mån efter graden af orsakens verkningskraft. Pressen skulle således icke hafva haft något inflytande på sakernas gång, man hade icke haft att befara någon storm vid instundande riksdag, om den stegrade oppositionen blott varit resultatet af en öfverenskommen taktik, såsom man från motsidan så gerna velat påstå. Men den har återgifvit den öfvervägande opinionen inom landet, och man har å vederbörlig ort insett och nödgas erkänna det. Men om således den nu började och måhända framdeles vidare fortsatta konseljförändringen i till en viss grad liberal anda är mer en frukt af ställningens tvingande nödvändighet än af fritt val, äro vi likväl långt ifrån att klandra sådant. Det är också på sitt sätt ett sakernas nödtvång, att styrelser äro impopulära nätt opp så långt som de styrda tillåta dem vara det. Ett sakernas nödtvång, ty det är stundom mindre af egen böjelse än till följe af deras inflytande, hvilkas — likväl mer inbillade än verkliga — fördelar öfverensstämma med ett impopulärt styrelsesystem. Ett styrelsesystem i folkets intresse kan derföre icke upprätthållas utan en rätt kraftig påtryckning från folket sjelf. En sådan har nu egt rum och börjat visa sin verkan. Må den ock fortfara, så skall äfven fortsättningen af resultaterna inträda. Men eljest icke, må man lita derpå. I samma stund folkandan förtröttas, tycker sig hafva gjort nog och lägger sig till hvila, skall statsbjulet, utsatt för den i motsatt rigtning verkande kraften, börja gå i motsatt rigtning och fortfara dermed tills en ny ansträngning af folket vänder dess gång åt andra hållet. Det är vår af den store Ehrensvärd så träffande betecknade politiska arfsynd, att vara en trög nation, full af hetsigheter, som vålla dessa för statens utveckling ingalunda helsosamma ryckningar. Om det mått af ansträngning, som stundom användes för att åstadkomma en vändning, jemnt fördelades, skulle den räcka mer än väl till att hålla statsmachinen i lagom framskridande fart. ———