Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juni 1856, sida 1

ven nedjemkat tullsatserne å fabrikater, hafva, såsom ett lämpligare sätt att gynna industrien, råämnen och berednings-materialier för näringarnes behof gifvits tullfria eller blifvit lägre än förut tullbeskattade; hvarförutan man, till icke obetydlig del i samma syfte, förminskat eller borttagit tullsatser å födoämnen och åtskilliga andra förnödenheter, samt sålunda, hvad jordbruksnäringen angår, helt och hållet förkastat skyddssystemet. En sådan öfvergång till ett friare handelssystem har i Sverge kunnat successivt utföras utan farhåga för någon menlig inverkan på statsverkets inkomster, redan ur det skäl, att tullintraderna utgöra visserligen en betydlig, men dock ej den enda väsendtliga tillgången för syllandet af statsverkets behof. och erfarenheten har dessutom visat, att förändringen varit lika gagnelig ur statsekonomisk som ur financiel synpunkt, i det att den inhemska industrien år efter år vunnit en ganska märkbar utveckling, i bredd med en högst betydlig tillökning i tullinkomsten. I Norge är ett annat förhållande. Till statsbehofvens syllande päräknas att genom tullafgifterna inbringa omkring 2:delar af hela statsinkomsten, hvadan man varit nödsakad bibehålla högre eller lägre tullsatser ej mindre å råvaror, såsom bomull, silke. ull m. m. än å nästan alla för sabriksindustrien behöfliga förädlings-materialier, såsom färger och färgningsämnen, äfvensom å födoämnen, under det man genom jemförelsevis låga tullsatser gynnat införseln af utländska fabrikater, hvaribland alla slags väfnader intaga det främsta rummet. Hufvudsyftemålet, norska statskassans förscende med påräknade tillgångar, har blifvit ernådt, men erkännas måste, att utvecklingen af inhemsk industri i fabriksoch slöjdväg i Norge gått långsammare än i Sverge. I hvad mån detta förhållande må tillskrifvas folkens olika lynnen och fallenheter, eller kan hafva sin grund i de vid tullagstiftningen tillämpade skiljaktiga system, torde väl icke kunna med någon säkerhet beräknas; men att fabriksindustri, oansedt missgynnande anordningar i tullväg, likväl kan vinna fast fot och gå framåt, då naturliga förhållanden dertill i öfrigt inbjuda, derpå lemnar grannriket ovedersägliga bevis. Sålunda drager der bomull, råvaran, en tullafgift af nära en half skilling svenskt banko per skålpund samt särgningsämnen en i allmänhet hög tullsats, under det att samtidigt dermed fabrikaten af bomull äro lågt tullbeskattade, såsom bomullsgarn med 4 sk., bomullslärft med cudast 9 sk., segelduk med endast 1 sk. 10 rst., samt färgade bomullsväfnader med 22 sk. 6 rst. svenskt banko per skålp., hvarförutan svenska homullsfabrikat få införas mot hälften ar nämnda tullbestämmelser. Icke destomindre har bomullssabriks-industrien i Norge på senare år vunnit en ganska stark utveckling, på sätt det gemensamma underdåniga betänkandet närmare ådagalägger. Enahanda förhållande eger ock rum i åtskilliga andra grenar, hvaribland oberäknadt den under alldeles egna omständigheter bedrifna sockerbruksrörelsen, må särskildt nämnas tobakssamt tvåloch såpfabriker, då likväl norska taxan mellan tullen å råämnen och fabrikat upptager vida mindre skiljaktiga belopp, än den svenska. Då nu Sverge, i motsvarig, för att icke säga högre mån, har samma naturliga hjelpmedel att påräkna, som Norge, och sabriksindustrien i värt land eger det väsendtliga företrädet, att redan i de flesta grenar hafva uppnätt ett stadgadt sjelfbestånd samt utbildad konstfärdighet, anse komiterade ingen tvekan eller farhåga böra hysas att i afseende på tullsatserna för utländska fabrikat, af hvad slag som helst, i allmänhet tillvägabringa ett närmare skäligt afpassadt anslutande till brödralandets tulltariff. Uvad åter angär den ofvan antydda olikheten i tulltarifferne i afseende på råvaror och beredningsämnen för näringarne samt oundgängliga lefnadsförnödenheter, hvartill ock må läggas tullbestämmelserna för de begge ländernas exportvaror, torde dessa skiljaktigheter desto mindre böra föranleda till återgång från den i Sverge på senare tiden antagna grundsats, som denna, efter komiterades tanke, är den rätta och tvifvelsutan kommer att äfven i Norges tulllagstiftning göra sig gällande, i den mån sådant utan äfventyr för statskassan låter sig göra. Men, oberäknadt de skiljaktiga tullsatserna, möter från svenska sidan en väsendtlig svårighet vid de begge tulltariffernas sammanjemkande; den nemligen, att varuförseln mellan Sverge oeh utlandet är utöfver sjelfva tullafgiften betungad med särskilda, ehuru i sammanhang med tullumgälderna utgående aigifter. Dessa bestå i: 1. ÄÅfgiften till den s. k. handelsoch sjöfartsfonden, utgörande 10 proc. 4 tullbeloppet för alla inkommande varor. 2. Tolagen eller en till städerna, dit varorna införas eller derifrån de utföras, beviljad umgäld, som, till olika belopp nästan för hvarje stapelstad, utgår med vissa procent, i en enda stad å tullbeAAA — Miloradowitseh var en nostisk krigara aah haga